År 2023 tar sina första stapplande steg och jag hoppas att detta år är året då mänskligheten börjar samarbeta för en bättre värld för alla.
Jul och Nyårshelgerna har varit bra, förutom att en förkylning tagit sig in i familjen och vägrar lämna.
Hälsomässigt mår jag bra, både psykiskt och fysiskt. Fast det är klart att det går i vågor. Vissa dagar är smärtan i kroppen värre, andra hålls den i schack av mediciner. Likaså när det gäller sinnet. Ibland är det tungt. Då gäller det att acceptera att det är så just den dagen.
Jag har ju anammat inställningen att det finns en mening med det som sker i mitt liv.
Ofta, när jag är på andra sidan av det där jobbiga, så upplever jag att jag ändå fått ut något positivt av händelsen.
Jag har lärt mig något eller vuxit som människa, blivit klokare, mer förstående och mindre dömande.
Till exempel.
I mitten av december fick jag vansinnigt ont i en fot. Smärtan debuterade under natten och jag kunde inte minnas att jag gjort något speciellt dagen innan, som kunde orsaka smärtan.
Jag hade en kiropraktortid bokad, så jag passade på att fråga henne vad hon trodde att det var.
Hon rekommenderade ett besök hos läkare. Efter några dagars haltande tog jag mig till VC eftersom jag inte stod ut med värken längre.
Doktorn kände och klämde på foten.
Han trodde det kunde vara en inflammation (vilket jag själv misstänkte) eller en stressfraktur. Stressfraktur tänkte jag. Precis som idrottspersonerna som tränar hårt. Coolt.
⛷⛷⛷
Jag fick rådet att ta en antiinflammatorisk tablett varje dag i en vecka. Efter den veckan med antiinflammatorisk medicin gav värken med sig.
Strax före jul var det dags igen. Denna gång dök värken upp på baksidan av mitt högra artrosdrabbade knä.
Huvvaligen.
Jag hade små problem att gå och stå, men minsta lilla jag böjde/sträckte på benet, som när man sätter sig eller reser sig, så brände det till så att jag höll på att gå åt.
Jag höll ut i två dagar. Bara att gå på toaletten var en pina. För jag kunde inte använda mitt högra ben alls när jag skulle resa mig eller sätta mig.
Herregud, jag stod ut i en dag denna gång.
Jag ringde vårdcentralen igen och hade tur som fick en tid redan samma dag. Doktorn kände och klämde på knäet och jag försökte svara på alla hans frågor om hur smärtan kändes medan han klämde och kände.
Han misstänkte propp i benet och var på vippen att skicka mig akut till sjukhus.
Jag framhöll att smärtan kändes mer som när jag besökte min kiropraktor.
Vi pratade om smärtstillande och fotvärken nån vecka tidigare och efter att ha lovat att söka direkt till akuten om det blev värre, fick jag rådet att ta antiinflammatoriska tabletter tillsammans med mina alvedon.
Jag berättade att jag inte trodde man fick det och att jag hade hela tiden tagit dem separerade med flera timmar.
Allt för att vara säker på att de inte krockade och skapade kaos i kroppen.
Han kollade upp om medicinerna skulle krocka med varann och berättade att det gjorde de inte.
Hallelulja!
Vilken skillnad i smärtnivå att kunna ta tabletterna samtidigt.
Värken i knät försvann på ett par dagar och jag hade lärt mig hur jag kunde få en optimal smärtlindring som tar bort min smärta och gör mig i princip smärtfri i två dagar. Det i sin tur höjer mitt humör och jag orkar göra mer än bara överleva,
Jag är därför "tacksam" att jag fick ont i både fot och knä, inte för att jag var så glad då. Tvärtom. När knävärken uppstod helt plötsligt under natten, grät jag av smärta på morgonen, vid köksbordet. Jag kände att jag inte orkade med mer värk nu.
MEN... Utan värken hade jag inte fått information av läkarna och därmed rätt kunskap om smärtlindring via att ta två olika mediciner samtidigt.
Kunskap som kommer att underlätta mitt liv framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar