Sedan dess har de bara blivit större, stelare och hårdare.
Min gång blev mer och mer "stapplig" och stelbent och jag kände mig väldigt ostadig när jag gick.
Jag fick också väldigt ont i både benen och knäna.
Jag vet att jag sökte till vårdcentralen flera gånger, men lyckades bara få en diagnosen fetma, tipset att "banta" och rådet att söka sjukgymnast för att få hjälp med träning.
Jag sökte givetvis till sjukgymnasten.
För vardagslivet hade börjat påverkats av smärtan och förmågan att kunna röra mig obehindrat började försvinna. Jag kunde inte längre handla i butik. För jag kunde inte gå utan att hänga på kundvagnen som om den vore mitt sista hopp. När jag stapplande tog mig ut till kundparkeringen, hängde jag på vagnen för att ens kunna gå. Det var svårt att styra vagnen rätt för kraften i benen började försvinna. Smärtan i densamma ökade däremot till orkanstyrka. Knäna hade dessutom börjat vika sig. Närsomhelst, varsomhelst kunde ett eller båda knäna få för sig att vika sig och jag var på väg att ramla. Det var läskigt att plötsligt känna att jag inte längre hade kontrollen över min kropp.
Jag försökte parkera så nära platsen där kundvagnen skulle lämnas tillbaka, som jag kunde. Men trots att jag bara hade typ 20 meter att gå, utan kundvagn, till bilen så var det en svår bit att gå. Jag gick i snigelfart, släpade fötterna i marken, med korta steg. Fick stanna många gånger för att räta upp mig då jag var på väg omkull. Svetten lackade och när jag kom fram till bilen kastade jag mig över den och höll fast som om bilen var det enda som kunde rädda mig från att drunkna.
Jag insåg att jag nog inte kunde handla i butik någon mer gång. Det var slutet för att klara mig själv och hädanefter var det maken som måste ta över veckohandlingen.
Sjukgymnasten var trevlig, kunnig och satte genast ihop ett träningsprogram, för artros, för det var den diagnos de var säkra på att jag hade.
Jag skämdes där uppe på rehab-mottagningen. Tjock, orörlig och svettig försökte jag göra de rörelser sjukgymnasten önskade av mig.
Det var svårt, det gjorde ont. Jag kunde inte längre böja knäna pga smärta och svullnad. jag kunde inte cykla på träningscykeln då det inte fysiskt längre gick att böja knäna i den vinkeln som behövdes när jag trampade på pedalerna.
Jag hade gått från att vara en aktiv person till att inte kunna göra de allra enklaste övningarna som sjukgymnasten föreslagit. Det var en chock!
Jag förstår nu att sakta men säkert tog lipödemet över mitt liv och förhindrade mig att göra det jag kunnat förr. 2011 kunde jag inte gå längre sträckor ute och från 2016 vet jag att mitt lipödem var så pass långt gånget att jag var plågad av värk, svullna stabbiga ben som gjorde det svårt att gå. Problemen berodde på fetma och artros, enligt vården. Jag lyckades ett tag gå ner i vikt med LCHF, då blev värken i kroppen värre. Och rätt som det var vände vikten uppåt igen. Trots att jag inte gjort någon förändring i kosten. Jag kan säga att det var ett hårt slag psykiskt. Fy sjutton vad dålig jag är, vilken misslyckad människa jag är som går upp i vikt igen. Jag gör fel.
Vården ville inte hjälpa, jag behövde ju bara banta. Jag fick ingen hjälp med smärta, för jag var ju bara tjock, säkert åt jag fel, jag ljög nog för dem när jag berättade hur jag åt. På sjukhuset sa de "gå ner i vikt så får du hjälp med artrosen". Men jag går ju inte ner i vikt! Trots att jag jobbar allt jag kan för det.
Jag kan säga att jag försökt så hårt att jobba med hur jag ska bli rörligare, smalare och få mindre ont. Ingenting jag provat har gett det resultat jag önskat.
Till slut har jag accepterat att resten av mitt liv kommer att göra ont, mer eller mindre, alla dagar och timmar på dygnet.
Älska smärtan...
Så spolar vi fram till fredag, 18 mars 2022, kl 18.10
Jag sätter mig vid datorn och klickar mig in på Facebook.
Av en händelse får jag, som första inlägg i flödet, upp ett inlägg från oktober 2021 med rubriken: "Låt det dallra, skakas och lyftas". I inlägget syns också en stillbild från Youtube, där syns gruppens skapare greppa tag om sin vad. Intressant tänker jag, mina vader är som stockar, kanske kan detta vara något för mig.
Jag klickar på länken och ett intresse väcks när jag ser filmen.
Det där kan jag ju göra, det går att utföra sittande, i soffan framför tv:n, under toabesöket, vid köksbordet... Det ser lätt ut, ingen smärta... Jag testar!
Så under kvällen skakar, klämmer, bankar jag på vaderna som är så hårda att de knappt rör sig.
Jag tar fram massagepistolen och masserar vaderna. Det gör ont, men det är ok. Ett hopp har tänts.
När jag senare på kvällen lägger upp benen på soffan/soffbordet känner jag en liten skillnad. Tror jag i alla fall.
Jo, är inte underbenen mindre spända?! Inte lika hårda?
Fortsättning på resan följer....
Paulina Sweden´s youtubekanal: Lymfsystemet, egenvård utifrån ett helhetsperspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar