Lördag 19/3- 2022 "Varför är jag såhär? Var är Marie?"

Jag gick och la mig i går kväll med en god känsla. 

Värken i vaderna kändes mindre. Eller var det bara placebo?!

Natten var bra, jag vaknade inte lika många gånger av smärta och kände mig relativt utvilad när jag vaknade klockan 6.

Energin i kroppen var tillbaka, lite. Det ledde till att jag började dagen med en dusch i stället för frukost. 

Jag passade på att massera vaderna, de är stela igen, men kanske är de inte lika stela som de brukar vara.

Under dagen masserar jag, bankar och kör massagepistolen på mina motsträviga vader. Jag försöker att inte tappa geisten. Det kan ta tid innan vaderna mjukas upp, det blir bra, så småningom är mitt mantra. 

Jag kommer på att jag ska skriva ner min resa med vadmassagen i bloggen.

Börjar skriva på ett inlägg, men pausar många gånger. Orken finns inte där, det strular när jag försöker att länka och jag ger upp trots att maken snällt försöker hjälpa till med länkarna. Jag blir irriterad, snäser lite. Ber om ursäkt. Går in och masserar mina vader i stället.

Under åren som gått, när kroppen blivit sämre, har psyket tagit stryk. Mycket stryk. Borta är Marie som var aktiv med promenader, folkdans, trädgårdsarbete, hemmaprojekt och jobb. Kvar finns i stället en drygt 50 årig tjej med kraftig värk i kroppen.  En tjej som hjälpligt tar sig fram inomhus, men inte kan röra sig längre sträckor utomhus utan kryckor. 

Livet pågår utanför fönstret och jag kan bara titta på, sittande vid mitt köksbord.

Jag som älskat och haft lätt för att umgås och hålla kontakt med vänner, sökt och startat konversationer med både kända och okända personer, jobba i trädgården. Fått saker gjorda på en gång och sprutat ut nya idéer om hemmet eller trädgården. Här sitter jag still och orkar inte ens plocka ur diskmaskinen. 

Jag borde plantera fröer, men kommer inte igång. Jag vill ju, men kan inte förmå mig att ta mig ut på förstutrappan och börja. Jag vet ju att det kommer att göra ont, jag kommer inte över tröskeln. Vare sig den mentala eller den fysiska.

Blir arg på mig själv för jag inte orkar, inte kan, inte "vill". 

Vissa dagar orkar jag inte ens ringa upp och prata med människor jag älskar. 

Varför är jag såhär? Var är Marie? 

Orken finns inte. Jag har tvingats acceptera att det är så här livet ter sig numera. Jag tänker på en äldre släkting som brukar säga att man får acceptera att man som äldre inte längre kan göra det man önskar, att man får lita på att andra hjälper en eller bara avstå från att göra det man vill. Men jag är ju bara 52 år. Det är ju nu som jag förstått på andra medelåders damer att livet börjar. Barnen är större, man kan leva livet och göra det man vill. Röja!

Nästan varje försök att hitta orsaken till mitt mående och försök till att få hjälp av vården har resulterat i att jag skuldbelagt mig ännu mer. Jag är tjock, alla mina problem beror på det. Jag måste ensam göra något åt det. Någon hjälp från sjukvården kan jag inte räkna med. En läkare föreslog en magoperation så att jag inte kan äta så mycket, jag gjorde en resultatlös sådan 2008. 

En annan läkare sa att jag kunde visst gå ner i vikt. Jag tappade ju i vikt den där veckan jag dragit ut en tand, drabbats av infektion i munnen och bara kunde äta  ett par påsar modifast om dagen och när penicillinen kickat in, komplettera med några skedar pulvermos.

Sådär, där är beviset att jag äter för mycket. Jag tappade ju vikt under penicillinkuren.

Mitt resterande liv borde jag alltså bara äta modifast och pulvermos.  Då kommer jag att bli smal och få hjälp av sjukvården. Eller inte, Jag är kvinna, jag lider av en sjukdom som sedan ett par år inte längre är berättigad till vård i Sverige. Vi som lider av lipödem får själva bekosta vår vård. Kunskapen om lipödem inom sjukvården är skrämmande låg. Vi som lyckats få en diagnos får själva leta reda på en eventuell lindring. Många får inte ens kompression utan får betala den själva. Vi erbjuds en Gastricbypass som inte hjälper på vår diagnos, men en fettsugning som verkligen hjälper är vi inte berättigade till. Skrämmande hur vi medelålders kvinnor inte är värda att få en vård utan tvingas lida av smärtor i fett och leder samt emotta samhällets och medmänniskornas fettförakt. Skäms på oss, att inte kunna behandla vi med lipödem vare sig i vården eller samhället.

Jag går under dagen in på Facebook och ser att Paulina, admin på Lymfsystemet har svarat på mitt tack till henne för att hon delade länken igår. Hon har delat en ny länk till en testgrupp hon hade på FB i januari 2021. Hon skriver: "Kan va så att du skulle bli hjälpt av denna rutin" och sen länken.

Jag orkar inte klicka på den nu. Fortsätter i stället kvällen med att massera, köra med massagepistolen och umgås familjen medans vi tittar på Lets dance på tv.