Bred stjärt och smala stolar

När man är så stor som jag är nu är det inte lätt att få plats. Jag tänker på stolar/sittplatser på olika platser i samhället.

 Att inte få plats överallt, var inget jag tänkte på när jag var mindre i storlek. När jag inte skiljde sig från storleksnormen som samhället är utformat efter. Men det är något som numera alltid poppar upp i huvudet när jag ska röra mig utanför hemmets trygga vrå. 

Finns det sittplatser där jag kan sitta? 

Det känns pinsamt att inte få plats och det blir inte så roligt att göra saker .

Något som tynger mig är det faktum att jag inte längre får plats i de flesta stolar som tillhandahålls på kaféer, vårdinrättningar, restauranger, biografer eller teatrar.

Det begränsar mig och gör att jag drar mig för att beställa biljetter till föreställningar, konserter eller liknande.

 För hur i hela friden ska jag få när jag kommer dit? 

Jag kan oroa mig hela tiden från beställning av biljetter tills det är dags för att åka.  Ni vet att det brukar gå ett antal månader från beställning till showtime? Efter ett tag av oro har jag helst lust att ställa in hela grejen. 

 Det är så fruktansvärt pinsamt att inte få plats pga att jag är så bred om stjärten. 

Sen är det inte särskilt bekvämt att sitta som ett skruvstäd utan att kunna röra sig under föreställningen/fikan/ festligheten. För att inte tala om att möta människors blickar och utsätta sig för synen på oss stora personer. 

Jag vill helst inte utsätta mig för det. 

Tänk en fika på stan. Mmm kaffe i solskenet med en kompis, eller inte. Kaféer har ofta smala stolar med armstöd, ni vet de där silverfärgade och stapelbara. De är snygga, men ack så obekväma för den som har en större volym på sin kropp. Aj, vad trångt det är att få ner stjärten i stolen. Om det ens går.

Eller om du är på besök hos doktorn, du kommer in i doktorns arbetsrum och hänvisas till en smal stol med... armstöd...

Du står där och funderar på hur du ska göra. Det hinner gå många tankar genom skallen, man letar desperat efter andra sittplatser. På senare tid har jag börjat sätta mig ner på undersökningsbritsen när jag kommer till doktorn.

Ibland finns ingen sådan brits, t ex kan det bli himla jobbigt hos gynekologen. Man klättrar inte gärna upp i undersöknings"stolen" innan det är dags för själva undersökningen, om man säger så. 

Tänkt dig att du kommer till gynekologen och denne säger varsågod och sitt och när denne vänder sig om och förväntar sig att se dig i besöksstolen, så sitter du uppkrupen i undersökningsstolen. 😂😆

Innan jag sätter mig i många stolar kommer ofta tanken:

 "Tänk att jag har sönder stolen när jag sätter mig?"

 Det har faktiskt hänt mig, på ett skolmöte med rektor. Jag fick försöka trycka mig ner i en supersnygg gammal teakstol, med armstöd, som rektor inrett sitt arbetsrum med. 

Knak sa det när jag satte mig ned och ena armstödet på stolen lossnade. Jag höll på att dö av skam. Pinsamt är bara förnamnet. Rektor bar ut stolen ur rummet och sa nåt i stil med att det gick säkert att laga, att vaktmästaren kanske kunde ordna med det. Jag skämdes som en hund under hela mötet. 

Fortfarande skäms jag när jag tänker på det.

 Man försöker i alla fall att klämma sig ner i i den stolen som erbjuds när man är ute och rör sig.  För jag vill inte be om en annan stol och utsätta mig för den skammen att inte kunna sitta ner som alla andra, vara annorlunda, inte passa in. 

Sen det här med bekvämlighet i stolar som inte är anpassade för alla människors storlekar. Du vet ONE SIZE (fits nobody), som jag brukar säga.

Har man turen att komma ner i stolen sitter man som i ett skruvstäd, med låren som putar ut på sidorna av stolen, under själva armstöden.  Det smärtar i låren hela tiden du sitter där och när du reser sig har du röda skarpa märken efter armstödet på låren.

Under tiden jag sitter där snurrar tankarna, tänk om jag inte kommer loss och jag fastnar i stolskrället när det är dags att gå? 

Det har inte hänt mig än och jag hoppas att slippa den nesan.

Du vet väl om att du är fantastisk! 

Att du är älskad för den du är!