Söndag 20/3 - 2022 "Frösådd, värk och historik"

Jag vaknade efter en relativt god natts sömn. Det känns rätt så bra i vaderna. 

Jag börjar morgonen med att massera vaderna liggande i sängen. Dvs jag lägger upp höger ben på vänster knä och drar vaden fram och tillbaka över knäet. Sen gör jag likadant med vänster ben. Efter det plockar jag fram I-paden och letar reda på inlägget med övningarna för fötter, vrister och vader.  

Jag läser igenom det och ser på filmen som hör till. Det är en beskrivning av enklare övningar som tar ca 11 minuter att göra. De ska göras varje dag och Paulina föreslår att man ska göra dem i början på dagen. 

Det känns överkomligt. Jo, jag kan göra det.

Fylld av energi går jag ner och jag har bestämt mig för att ta mig över tröskeln idag. Jag ska så fröer. Det blev inga vintersådder, men en tidig vårsådd ska det bli och det är ok att jag inte gjort det tidigare i år. #acceptans

Jag har ont i knäna trots värktabletter. Humöret sjunker och jag tvingas ta till kryckorna, inne. Lipödemet har gjort att min artros försämrats. Fettcellerna tvingar knäna i felställning. Det gör ont när ben skrapar mot ben för varje steg. Ibland låser sig knäet med ett knäpp. Och det gör ont. 

Men, jag ska plantera idag. 

Efter frukost ber jag maken att hjälpa mig bära ut jordpåsar, hinken och fröer. Jag lockar med kaffe på förstukvisten innan plantering och han köper det. Tack älskling. Det är varmt och soligt och årets första kaffe på framsidan smakar ljuvligt.

Sedan sätter jag igång och sår alla fröer. Jag har fått en köksstol som jag sitter på. Att plantera stående, som jag egentligen planerat, visar sig vara omöjligt då det gör alltför ont.

Men det gäller att svälja stoltheten, det är ok att sitta och plantera. Nya förutsättningar kräver nya lösningar. Tiden flyger iväg. Det känns som om klockan är långt in på eftermiddagen när maken, som gått in för länge sedan gläntar på ytterdörren och meddelar att klockan är halv ett och det är dags lunch. Vart vill vi sitta? frågar han. Jag väljer att lunchen, korv med bröd,  ska intas på "lillstugans trappa" i trädgården.

När jag ska resa mig från bänken, jag flyttat över till, kommer smärtan som ett brev på posten. Denna gången är det ryggen som säger ifrån. Jag är inte förvånad, efter allt stillasittande under vintern har dagens rörelser gjort att ryggen blivit något ansträngd.  Vad värre är, när det hugger till i ryggen, sympatiserar höger knä med smärtan och viker sig.

Det får bli en försiktig promenad, med kryckor, till lillstugans trapp och lunchen. När jag ska ta en runda i trädgården för att se om något kommit upp i rabatterna kan jag inte resa mig själv från trappan. Maken är snäll och kommer till undsättning och drar mig upp på fötter (bara att svälja stoltheten igen).

Lite Arnika massageolja från Weleda på de strejkande ryggmusklerna och jag kommer bli som ny... kanske.

Tyvärr tvingas jag att använda kryckorna (även inne) för att kunna gå resten av eftermiddagen. För när det hugger till i ryggen viker sig samtidigt mitt högra knä. Fallrisken är därmed stor och kryckorna blir en trygghet. 

Jag tänker att jag ska prova testgruppens program på 11 minuter med rörelser för fötter, vrister och vader. Jag tar fram en sk massageroller (som syns på bilden nedan), den kommer jag att använda under övningarna. Man rollar den över benen och fötterna och det gör ont. Men ska göra nytta.

Man behöver föresten inte handla hem en massa saker som massagerollern på bilden, Har du en brödkavel med piggar, s k kruskavel i lådorna han du använda den och rolla över benen. Det kallas visst för triggerpunktsmassage.

Jag får tyvärr ta fler alvedon och ipren efter dagens bravader. Smärtan blir för intensiv. 

Jag har märkt, efter alla år med daglig värk, att jag inte längre är lika smärttålig längre. Inte lika rörlig heller för den delen.

Det var annat förr.

Jag har varit stolt folkdansare sedan jag var tio år gammal. Jag tvingades att sluta dansa runt 2003, då knäna sa stopp. Jag hann med nästan 25 fantastiska år som folkdansare. Underbara år som berikat mig med fantastiska vänner, roliga resor och härliga uppvisningar. Lyckliga minnen och jag saknar att inte kunna dansa längre.

Det finns många olika orsaker till att jag drabbats av artros och att jag har så ont. 

En är att jag har alltid varit väldigt överrörlig i mina leder. 

Det har lett till att jag har skadat knäna otal gånger genom att jag halkat och att knät åkt bakåt otroligt långt. Ledband har tänjts ut och kryckor har krävts i rehabiliteringen.

Ärftlighet är en annan orsak och lipödem är en tredje. 

Lipödem har gjort att jag sakta men säkert ökat i fettmassa och vikt under hela livet. Eftersom artrosen blir sämre ju tyngre du är så har varje kilo vikt som tillkommit varit förödande för mig.   

Viktökningen kom trots ett arbete där jag stod och gick större delen av dagen, dessutom var arbetsplatsen belägen i flera nivåer med en massa trappgående varje dag. Jag gick flera kilometer extra till och från jobbet varje dag. Sedan dansade jag 2 h folkdans varje vecka samt gick på korpens jympa. 

Jag levde ett aktivt liv, då. Nu stillasittande med värk och viktökning.

Jag upplever att kunskapen om lipödem är låg inom vården. Lipödem misstas ofta för fetma och vi drabbade föreslås ofta att banta eller stympa oss genom att göra en, för lipödemiker, verkningslös Gastric Bypass operation.  Jag gjorde min GBP operation 2008 men eftersom min ökande vikt inte var orsakad av matintag eller felaktigt ätande så var den fullständigt onödig. Jag gick inte ner ett enda gram i vikt efter min operation. Sen blev jag skuldbelagd över att jag inte gick ner något i vikt efter operationen, av dietisten på operationssjukhuset. Inte ett beröm över att jag  slaviskt följde deras dietråd efter operationen, bara misstro eftersom operationen misslyckats och skuldbeläggande då det måste vara mitt fel. 

Ett hårt slag för mig som inte fattade vad jag gjorde för fel. 

Varför gick jag inte ner i vikt? Trots ett aktivt liv med mycket motion.  

Att jag led av en sjukdom som fyllde på fettcellerna i smyg fattade inte jag. Jag trodde liksom alla andra att jag var en lat överätande kvinna som behövde ändra allt från kostintag till motionsvanor.

Ingenting hjälpte mot min ökande vikt och tillslut hade jag skaffat mig en ätstörning. All mat var fienden. Allt jag åt var belagt med skuld och skam. Allt jag gjorde var fel för jag blev ju bara tjockare. Jag skämdes.

Jag jobbar fortfarande med att få bort skuld- och skamtänkandet kring mat. 

Åh vad det är svårt. 

Jag borde inte, jag ska inte, jag får inte är ett mantra som alltid far igenom huvudet.

Jag slutade känna hunger, jag kände mig duktig när jag inte åt något eller åt väldigt lite under en dag. 

Jag kände stor skuld och skam när jag någon gång åt något jag visste var ansett som "fel" mat, dvs fet mat som pizza, såser, ost, smör, grädde, drack "röd" mjölk, åt chips, fikabröd eller godis. 

Efter jag provat LCHF utökades den mat som var förbjuden till att också gälla makaroner, ris, potatis, fiskpinnar (panerad mat) och bröd.

Jag tvingade mig själv att äta broccoli och blomkål till allt jag åt, till alla måltider i flera år. Jag har aldrig gillat broccoli eller blomkål. Det smakar inte gott. Men jag åt och blev smalare. Åtminstone ett tag.

Sedan vände vågen uppåt igen. 

Med raketfart. Trots att jag inte ändrat någonting i mitt ätande. Jag fick förmaksflimmer, allt svårare att gå och artrosvärken kom med full kraft under min LCHF- kur.

Men jag var smal och accepterad 

I alla fall i ett tag.