Ärligt talat!

Vissa dagar undrar jag om jag någonsin kommer tillbaka till ett normalt liv. Ett liv där världen är större än mitt hus och jag kan gå utan att ha alltför ont.

Idag är det ingen rolig dag alls hälsomässigt. Inte vet jag om det beror på snöovädret som är på ingång men idag har jag ont.

Jag vaknade flera gånger under natten, av värk. 

När jag skulle kliva ur sängen fick jag sitta en stund på sängkanten innan jag vågade resa på mig. Sen var det en ansträngd promenad till badrummet. 

Att gå ner för trappan från övervåningen var ett äventyr i dag. Jag vet inte när ett knä kommer att vika sig, det är som ett lotteri man inte ens vill delta i.

Frukost med tillhörande 25 minuters egenvård gick däremot riktigt bra. Woho

Jag kan inte stå upp under alla övningar än, men jag kommer att kunna göra det . 

När jag gör vissa övningar, som "ben och armsving" behöver jag stå upp.   Övningen går ut på att jag svingar med ett ben och motstående arm samtidigt.  Armen bakåt och benet framåt sen är det bara att svinga på.

För att inte ramla omkull har jag försökt att hållai i en av köksstolarna, men stolen ville bara vicka hela tiden. Då provade jag att hålla i diskbänken, men den rackarn är liiite för låg. Jag blir sned i ryggen om jag håller i bänken med handflatan mot skivan. Jag blir alltför ostadig då jag håller i bänkskivan med fingrarna. 

Så idag fick jag likt "Professor Baltazar" en idé och ställde mig vid kyl och frys. istället.  Jag höll i handtagen och se! 

Då gick det bättre, rak i ryggen svingade jag ben och arm som jag aldrig gjort annat. 

Sen en mycket ostadig dusch, rackarns knä att låsa sig. Jag fick ta stöd av väggen. Ahhh så irriterande. Sk*tkropp!

Ibland vill jag bara skrika!  

Men det är verkligen bara att bryta ihop och och komma igen. Det är ok att känna så här, men det är inte ok att tvingas ha det så här.

Det här är inget jag önskar någon annan. 

Men vad ska jag göra? Fakta är att jag inte kommer att få den hjälp jag behöver  av vården. Jag är för tjock, jag lider av en sjukdom som "saknar evidens". Ingen läkare inom vården som jag pratat med verkar vara intresserad att lära sig mer om min sjukdom eller hjälpa mig till ett drägligare, mer smärtfritt  liv. 

Jag har att välja på att ge upp eller acceptera.

Det blev en kaffe i soffan, med benen högt. 

Make och barn gick på vårmarknad på skolan ett av barnen går på. Jag skulle så gärna vilja vara med. Men jag kan ju knappt ta mig 10 meter, stå längre tid är omöjligt. Jag behöver en stadig stol att sitta på hela tiden. 

Pinsamt, jag vill inte. Jag vill inte ha det så här.