Morgonrutinen sitter som en smäck, fast jag ändrar fortfarande i turordningen på övningarna. Nu gäller det bara att hänga i och orka fortsätta att köra den varje morgon. Håll i och håll ut....
Jag upplever att jag får resultat av övningarna. Nederbenen känns smalare och värken mindre frekvent förekommande i vaderna. Även om jag känner en brännande känsla i vaderna när jag sitter med böjda ben för länge.Jag märker att jag har lite bättre balans. Som vid tåhävningar, jag är inte alls lika ostadig på benen.
Jag upplever också att jag under dagen kan känna en lätt pirrande känsla i benen. Som om det porlar i dem. Det hoppas jag beror på att lymfan flödar.
Jag har haft ont i dag. Inte varit pigg alls i kroppen. Inga värkmediciner har hjälpt alls.
MEN, för första gången på typ två år var det dags för att träffa mina härliga tjejkompisar för en tjejlunch, INOMHUS.
Fatta, äta tillsammans med personer utanför mitt eget hushåll, kring ett bord som står i någon annat hus. Det var bara tvunget att fungera.
Ah så fint att ses igen. Att sitta tillsammans och prata utan skärm mellan. Sedan fick vi ju både gott att äta och att dricka. Ljuvligt.
Smärtan i kroppen var dock mindre ljuvlig. Fy sjutton. Att bara ta sig ur och i bilen var en pina. Dessutom fastnade jag nästan på vägen in och ut ur bilen.
Men det var i alla fall så trevligt att sitta i några timmar och prata och skratta.
Det är så fantastiskt att ha kvar och umgås med sina barndomsvänner. Vi delar en historia. Jag är lyckligt lottad.
När jag kom hem igen var jag oerhört smärtpåverkad. Jag fick ta det lugnt på väg in till huset för att inte falla. Sen tvingades jag till vila i soffan med en tjock filt över mig och starkare smärtstillande tabletter i mig.
Jag förstår inte varför jag blir så slut av en så lugn tillställning. Det är så frustrerande. I huvudet är jag frisk, i huvudet klarar jag allt. I verkligheten är det som att få en smäll varje gång jag försöker mig på något. Kroppen kan verkligen inte det jag önskar att den ska klara av.
Jag blir SÅ besviken varje gång. Jag sätter upp planer på att nu så ska jag... sen kan jag inte utan att vila eller så får jag be om en massa hjälp med än det ena än det andra. Vad hände med "kan själv", "inga problem det fixar jag"?
Vad är detta för en sjukdom?
Redan 2019 märkte jag av att det började bli bra mycket jobbigare att gå.
Några av oss i tjejgänget fyllde 50 år under året. Det innebar lite firande och middag ute. Efter ett av restaurangbesöken skulle vi ta en kort promenad, jag hängde inte med alls i tempot. Jag hade ingen kraft i benen och kunde inte hålla takten med de andra. De fick vänta på mig.
Vid en annan tillställning parkerade vi gäster en bit ifrån för att gå till lokalen. Jag fick ta i för att ens kunna ta mig framåt, de andra fick vänta på mig. Jag vinglade, skämdes och kunde knappt ta mig fram.
Så var det min tur att fylla år. Vi hyrde en lokal och jag trodde att jag skulle klara av allt själv. Jag planerade allt.
Jag bestämde sjuttiotalstema med brunt, orange, gult som färger. Sen fixade jag vintage dukar från tradera, andra dukar och servetter från nätet. Jag beställde blommor, lagade mat, köpte godis, bakade tårta.
Jag lagade alla 6 matpajer hemma, sittande på en stol kunde jag blanda ingredienser.
Jag hade inte en tanke på att jag inte var i skick att fixa min egen fest.
Jag fick tack och lov mycket hjälp av vänner och bekanta när vi skulle iordningställa lokal, värma mat, duka, fixa och dona. Det hade inte gått annars.
Jag kunde inte njuta ordentligt av festen, för all min kraft gick till att orka vara med.
Jag skämdes och kände mig fet. Tänk om jag hade fattat att jag var sjuk.
Jag borde ha tagit in en cateringfirma med serveringspersonal. Blir det en nästa gång kommer jag att göra det.
Efter att ha firat min 50 årsdag tillsammans med vänner och familj kunde jag knappt ta mig ut till bilen. Benen bar mig inte och jag hade ont.
Jag trodde jag var tjock och otränad. Jag skämdes.
Skönt att jag nu vet vad som "fattas mig", för nu ska det bara gå uppåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar