Jag fortsätter oförtrutet med min morgonrutin.
Jag hoppas att den gör nytta för mina ödem, om inte, så är det en skön och avslappnande början på dagen.
Jag inbillar mig att jag blir lite starkare i kroppen, när jag gör min morgonrutin. Trots att jag frampå eftermiddagen brukar krokna rejält. Då hjälper inga Alvedon mot smärtan och knäna saknar styrsel. Men fram till dess tycker jag att det är något mindre smärtsamt att röra mig än tidigare.
Det känns ju betydligt bättre i sinnet idag än tidigare när jag bara blev sämre och sämre hela tiden och inte förstod vad som var fel.
Jag tycker mig se en skillnad på svullnaden i kroppen eller så är det en stark önskan att ödemet ska bli mindre.
Skönt vore om jag slapp höra av läkare eller läsa i journalen att jag lider av fetma när jag besöker dem nästa gång.
Jag vet att jag är stor. Det är liksom svårt att missa. Jag har speglar hemma.
Sluta upp med att berätta för mig att jag behöver tänka på vad jag äter, röra mig mer eller att jag gått upp i vikt.
Det hjälper inte, det gör mig inte smalare.
Jag blir bara ledsen.
Jag lider av Lipödem, ett lipödem kan inte bantas bort, det kan inte botas, bara lindras. Men om det ska lindras, innan det gör alltför stora skador, gäller det att man "hittar det" i ett tidigt stadium. Inte när man, som jag, är över 50 år och redan har haft sjukdomen så länge att man redan är i det "värsta stadiet". Stadie tre. Det är så dags då att försöka göra något åt det.
Det är som att stå bredvid en stor brand som pågått ett längre tag, med en brandsläckare, och tro att man ska kunna släcka branden innan alltför stora skador skett.
Lipödem misstas ofta för övervikt/fetma. Övervikt är när du väger så mycket att det är ohälsosamt. Kraftig övervikt kallas för fetma. Övervikt och fetma kan bero på många olika saker men framförallt handlar det om levnadsvanor. (Källa. 1177.se) Det behandlas bl a genom en livsstilsförändring, dieter, läkemedel, viktoperation och ökad fysisk aktivitet.
Vi kan stanna där en stund och tänka efter på det jag just skrev. Lipödem misstas ofta för övervikt och fetma, men kan inte lindras eller botas på samma sätt som övervikt eller fetma.
Fakta är att Lipödem med stor sannolikhet är ärftlig och drabbar i stort sett endast kvinnor. Det bryter oftast ut i samband med hormonella förändringar som pubertet, barnafödande eller att kvinnan hamnar i klimakteriet. (Källa: Allt om lipödem)
Fakta är också att sjukvården har alltför lite kunskap om lipödem och dess symptom. Jag vet det av egen erfarenhet och har både läst om och hört medsystrars erfarenheter av vården.
Jag upplever att kombinationen av brist på kunskap och att sjukvården direkt ger patienter med högt BMI och storväxt kroppsform, diagnosen övervikt och fetma, leder till katastrof för oss med lipödem.
Jag själv tilldelades under alla år en diagnos som inte stämde. Jag rekommenderas en behandling som inte gav förväntat resultat (viktnedgång) och under hela tiden jag roade mig med att banta, förvärrades mitt lipödem.
Själv blev jag mer och mer desperat. Varför går jag inte ner i vikt? Varför blir jag bara större och större?
När behandlingen jag rekommenderades av vården, banta och göra en viktoperation misslyckades, var det jag som skuldbelades för den uteblivna viktnedgången.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra: "Men det är väl bara att..".
följt av ett råd om att bara äta lightprodukter och sluta att äta fett, såser, grädde, pajer, pasta, potatis, ris, panerad mat, hamburgare, mjölk, smör, ost, smörgåsar, frukt, godis, chips, kaffebröd, tårtor och framför allt Marie, du måste minska storleken på portionerna.
Man förutsätter att en person med högt BMI automatiskt inte vet vad man ska äta. Tror de att jag har levt under en sten de senaste 40+ åren?
Jag läser också tidningar med bantningsråd, ser också vilka kroppsideal som gäller i samhället.
Det slutade med att jag inte längre visste vad jag skulle äta, hur mycket jag skulle äta eller hur ofta jag skulle äta. All mat blev förbjudet och belagt med skam.
Jag kände mig så duktig när jag kunde gå en hel dag utan att äta mer än en liten sallad. Följden blev att jag i stället åt en jätteportion mat när jag kom hem från jobbet vid 19 tiden på kvällen. Inte utan dåligt samvete.
När det inte fungerade att gå ner i vikt genom att följa olika dieter från veckotidningarna eller viktväktarna så testade jag pulverbantning.
Huvva så oaptitligt och tråkigt. "Drick ett gäng påsar med chokladpulver om dagen, ingenting annat".
Jag jobbade i heltid, motionerade som en galning, drack pulverchoklad och gick inte ner ett enda gram.
Under tiden du sippar på din pulverdryck och längtar efter mat tänker du: orkar du bara hålla ut blir du snart smal. Då blir allt bra.
Inte sjutton gick jag ner i vikt, mer än för en kortare stund.
Jag gissar att jag sabbade hela min ämnesomsättning när jag höll på som jag gjorde.
När jag var till Lymfterapi Norrort för ganska precis ett år sedan för att få min lipödemdiagnos av en expert på området, Sue Melgrim, så ställde hon en fråga.
Hon frågade om jag hade en ätstörning. Jag svarade direkt nej.
Inte hade jag vare sig bulimi eller anorexi, trots att jag i svaga ögonblick helt galet önskat att jag skulle få det. Jag skäms för att erkänna det. Jag förstår ju att det är en fruktansvärda sjukdomar att leva med. Förlåt.
Men jag var så desperat att bli smal att jag trodde att det skulle kunna vara en lösning.
När jag beskrev för Sue hur jag tänkte och betedde mig kring mat sa hon:
"-Men du har ju en ätstörning!"
Ju mer jag efteråt tänkte på det hon sagt desto mer insåg jag att jag genom åren hade utvecklat ett sjukt förhållningssätt till mat och min kropp.
- Jag känner mig duktig när jag inte äter
- Mat är belagt med skuldkänslor och förbud. Jag får inte, jag bör inte, jag ska inte.
- Det finns förbjuden mat som jag inte "får" äta för att jag är så tjock.
- Jag känner nästan aldrig hungerkänslor
- Min självkänsla hänger ihop med vad jag äter och hur jag upplever min kroppsform
- Det händer att jag hetsätit utan att ha kräkts när jag kommit hem från jobbet,
- Jag har ätit mat/godis/glass i smyg (nästan stående i skåpet) och skämts efteråt
På 1177.se skriver de såhär under rubriken ätstörningar:
"Du kan ha en ätstörning om du tänker mycket på din kropp och din vikt och är sträng och dömande mot dig själv. Det syns inte alltid utanpå att du har en ätstörning. Det kan också vara svårt att se och förstå att du har en ätstörning eftersom den kan komma gradvis under en längre tid."
Ett tag efter besöket hos Sue, sökte jag hjälp hos en dietist på rehab.
Han var så bra. Han förstod. Han lyssnade och trodde på mig. Jag grät och snorade mig igenom hela vårt första möte.
Efter alla misslyckade bantningsförsök är jag så känslig för när någon inte tror mig.
innan jag ens ville besöka honom hade jag ställt kravet att han måste ha kunskap om lipödem, annars skulle jag vägra att gå dit.
Han lyssnade på mig och trodde på mig när jag berättade om mitt förhållande till mat.
Jag berättade om när jag åt LCHF och blev smalare, men hatade smaken på det jag tvingades äta i stället för potatis ris och pasta.
Till alla måltider i tre år åt jag blomkål och broccoli. Jag tycker inte om det.
Han undrade vilka grönsaker jag kunde tänka mig att äta. Jag sa rårivna morötter och pizzasallad. Han sa. Det låter jättebra då får du i dig alla nyttiga...
Jag tycker om honom. Han såg mig, hör mig och dömer inte.
Vi gjorde upp en matplan och sedan fick jag en tid för återbesök.
Under den tid han jobbade på rehab hjälpte han mig med att försöka få ett bättre förhållningssätt till mat.
I februari berättade han att han skulle sluta. Han visste inte om eller när det skulle komma en ny dietist.
Jag känner mig fortfarande duktig när jag inte äter så mycket. Trots att jag vet att det inte är bra för mig.
Det är ett pågående arbete att försöka äta mat utan att känna en massa skuld. Jag övar och övar och övar på att inte döma, bara säga och tänka snälla saker om min kropp.
Älska mig själv såsom min make och mina barn älskar mig, förutsättningslöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar