Att ändra ett livslångt ätbeteende

De senaste månaderna har jag börjat fundera över vad som krävs av mig för att min kropp och mage ska må bra. Detta efter att jag har märkt att min mage stundtals inte mår så bra. 

Det har gått upp för mig nu, att jag behöver tänka annorlunda som GBP opererad, när det gäller näringsintag.  

Jag vet ju lite som det där med tallriksmodellen. Sedan vet jag att kroppen behöver protein, kolhydrater, fett, frukt och fibrer. Vi behöver äta av alla delar av matcirkeln, eller kostcirkeln som den hette när jag gick i skolan. Under åren har det dock blivit så att jag kommit längre och längre ifrån det jag lärt mig om kost i skolan. 

Min bantarbakgrund

Många livsmedel har numera en "förbjudet"- skylt intill sig. Det har blivit så för mig när jag bantat mig igenom årtiondena. 

Under min tonårstid som inträffade under -80 talet så fanns det ett ideal hur man skulle se ut. Vi gympade med Susanne "Kniiip" Lanefelt,  vi tittade på smala, snygga och lyckade människor i tv serier på tv. Tjock var något man absolut inte skulle vara. Samhället såg ner på tjocka människor. 

Jag upplevde mig som tjock,  så  jag drack minimjölk  och undvek allt vad fett hette. Sen jympade jag med Lanefelt. (Vi hade både kassettbandet och instruktionsboken).  

På 90 talet var det Viktväktarna, Bantarsoppa och VLCD (Very Low Calorie Diet) som gällde. Soppan jag åt var var någon sorts  bantarsoppa, från nåt sjukhus eller vad det var. När inte den metoden lyckades åt jag pulverdieter såsom Nutrilett och Camebridgekuren.  Det smakade verkligen inte gott, inte hjälpte det heller. Jo för ett kort tag, sen när jag började äta igen efter att ha levt på svältkost så ökade vikten igen. Jag testade också  att banta med viktväktarna. Det var ett evinnerligt vägande och mätande. I längden orkar man inte det. 

2008, efter två barn fötts gjorde jag viktoperationen och när den inte hjälpte åt jag först Camebridgepulver och sedan åt jag enligt LCHF metoden (Low Calorie High Fat).  Jag gick ner massor i vikt med den senare metoden. 

Lycka! 

Sedan började jag helt plötsligt öka i vikt igen. Trots att jag åt som jag skulle. Lipödemet, med tillhörande viktökning hade antagligen triggats av en hormonförändring i kroppen,  fast det fattade ju inte jag. Jag visste ju inte att jag hade lipödem då.

Att ändra ett livslångt ätbeteende.

Det är svårt att förändra flera års sätt att tänka kring mat och förstå vad jag behöver näringsmässigt. Jag tror inte att det är många som innan veckans inköp av matvaror sätter sig ner och planerar för ett optimalt näringsintag, läser på förpackningarna, om hur mycket näring livsmedlet innehåller. Jag tittar mest på extrapriser, vad vi brukar äta och vad vi tycker om.

 När jag måste väga mat och beräkna kalorier så hamnar jag lätt tillbaka i ett bantartänk och önskan om att gå ner i vikt. - "nu är jag duktig som inte äter så mycket idag" eller "jag får inte äta det där för att..." Det är en balansgång . Jag är rädd att  misslyckas igen. Ryggsäcken från tidigare bantningsmisslyckanden bär jag alltid med mig.

Jag förstår att jag behöver äta mat som är lätt för kroppen att ta upp. Jag behöver också äta näringstät mat och koncentrera mig på att få i mig rätt mängd  protein, kolhydrat och fett. Detta med ett mag- tarmsystem som inte fungerar som hos det stora flertalet människor.  

Att söka stöd hos sjukvården.

Jag var till dietisten på lokala vårdcentralen i somras, eftersom jag ville ha stöd och hjälp med vad jag skulle äta. Till dietisten hade jag med mig en massa frågor. Jag ville ha stöd och råd och tips om:  -Vad jag skulle äta för att få i mig mest näring. -Fanns det färdiga recept att få? -Hade hen måltidsförslag på hur jag kunde komponera ihop de optimala måltiderna för mig? -Fanns det bra hemsidor speciellt för oss GBP opererade?

Jag gick därifrån med en A4, med lite information för nyopererade GBP patienter. Hen lämnade över det med en generad min och sa något i stil med. Du kan få den här, men jag antar att du redan har den kunskapen. 

 Jag blev så besviken. 

Jag klandrar INTE den dietist jag träffade. Det är ägarna till vårdcentralerna som drar upp riktlinjer och bestämmer vilken kunskap som ska finnas på vårdcentralen. Det är ägarna som är skyldiga att se till att deras medarbetare får ta del av den forskning som finns, de nya rönen, de nya riktlinjerna. Det är ägarna som ska se till att tid finns för att läsa på om varje patient innan besöket. Det är bara de som är ansvariga för att inte kunskap och rätt bemötande finns inom sjukvården, inte den enskilda medarbetaren.

Jag har varit opererad i över 10 år. Det är nu som jag kroppsligen börjar märka de näringsbrister som uppkommit för att jag har tömt kroppens lager av näringsämnen. Det är nu min kropp börjar uppvisa diffusa eller direkta symptom. Nu behöver jag ha stöd av en dietist. 

Jag märker själv att det har hänt något med mag-tarmkanalen. Jag tål inte all mat, kött är t ex oerhört svårsmält, gluten går inte alls och jag behöver lära mig att tugga maten noga och äta sakta. 

Jag har påbörjat projektet:  Lära Marie att äta igen.

Länk till livsmedelsverkets hemsida "Matcirkeln": https://www.livsmedelsverket.se/matvanor-halsa--miljo/kostrad/matcirkeln