Lusten att göra saker försvann, orken likaså. Huvudet började fungera i slowmotion, ungefär på samma sätt som när man glömde ställa om hastigheten på skivspelaren vid byte från LP till EP/singel. (ni som är lite äldre fattar)...
Ingenting var roligt längre.
Hjärnan hjälpte ju inte till den heller, den började radera saker jag behöver för att fungera i det vardagliga livet.
Minnesbanken för ord t ex, den var plötsligt, och är fortfarande, fläckvis tom. Det är som om nån tagit sig in i min hjärna och stulit ord. Ja inte alla ord, men endel. Jag kan mitt i en mening plötsligt inse att jag helt inte kommer att kunna avsluta meningen, då jag inte minns namnet på det jag pratar om.
Att kunna formulera meningar och veta vad saker heter är rätt viktigt för att kunna göra sig förstådd. Ta sen frustrationen när man inser att man inte minns vad saker heter. Ett tag kunde jag för mitt liv inte komma ihåg namnet på butiken JYSK. Jag såg för mitt inre öga var den låg, hur loggan såg ut, men där namnet stod, där var det tomt. Kul värre att försöka googla fram hemsidan då för att leta efter en produkt. Jag löste det genom att googla på "butiker moraberg Södertälje" Då fick jag fram en lista och kunde plocka fram rätt butik. Detta hände flera gånger. Riktigt irriterande.
Eller när jag skulle berätta att det var dags att ta ut den torra tvätten ur torktumlaren. Mitt i meningen så upptäcker jag att hyllan, där min hjärna vanligtvis förvarade ordet "torktumlare", är tom!
Ordet torktumlare är borta, puts väck. Men tjena liksom. Jag är helt blank i pallet och börjar panikslaget söka efter ett ersättningsord. Tomt där med.
I desperation höjer jag rösten och börjar beskriva vart torktumlaren är belägen, i huset: -"Vad heter det, den där som står uppepå tvättmaskinen, den är vit"... Detta väser jag argt till maken medan jag förgäves letar i minnesbanken.
Tur att jag har en så förstående make. Han blir inte arg på mig när jag blir arg på honom för att jag inte minns vad saker heter.
Det har varit oerhört tufft. En helt ny verklighet. Ett helt nytt normalläge.
Det är en svår balansgång att inte ta i för mycket och ramla över gränsen för vad jag numera klarar av. Gång på gång har jag tagit i för mycket och trillat över kanten. Då är det bara att bromsa och vila, för att försöka ladda upp mina sega batterier. Ibland tar det flera dagar innan jag är tillbaka i mitt nya normalläge.
Det är svårt att veta var gränsen, för vad jag orkar, går numera. Jag är van vid att det bara är att gasa på, som jag gjort i hela mitt liv. Nu märker jag att batteriet dräneras fort, som ett gammalt mobiltelefonbatteri. Orken försvinner i raketfart, men uppladdningen tar riktigt lång tid. Inte bara en dag, tyvärr.
Min senaste miss (berättar i ett annat inlägg vad jag gjorde) där jag gick över gränsen för vad jag orkar numera, var i onsdags. Så torsdag, fredag och lördag gick åt för återhämtning. Först igår söndag kände jag mig som mig själv igen dvs var tillbaka i mitt nya normalläge.
Fy så jobbigt det är när kropp och knopp säger ifrån.
Jag är väldigt glad över att jag har min familj, där make och barn gjort allt för att jag ändå ska kunna delta, på mina villkor, i familjelivet under sommaren.
Var rädda om er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar