Igår publicerade jag inlägget: "Ärligt talat!", där jag berättade om hur hopplöst det kändes just då, med värken och oförmågan att röra mig obehindrat. En glimt av hopplöshet efter en tuff morgon.
Jag fick bara acceptera att jag, just då, kände så och lyssna på kroppen och vila. Jag tog det mycket lugnare med allt under dagen. Spenderade tid i soffan med båda benen i högläge. Fikade, bloggade och bara va'.
Lite senare på dagen så kändes det bättre i sinnet. Jag har så många fina vänner som lyfte upp mig på benen igen.
Jag tog det också lugnare med min egenvård under resten av eftermiddagen. Kanske hade jag tagit i för hårt under onsdagen som gjorde att jag hade sådan värk. Jag vill så mycket och jag vill ha resultat på kort tid. Jag håller på att lära mig att lyssna på kroppen och bromsa innan jag smackar in i väggen, men jag lyckades inte med det den här gången.
Jag håller också på att lära mig att det jag gör är "good enough". Jag behöver inte ge 110% varje gång. Jag behöver inte pressa mig över gränsen. Det är okej med att göra "lagom", det är okej att vila.
Så förutom morgonrutinen gjorde jag under resten av dagen några få fotrullningar på de taggiga bollarna. Jag gjorde färre "tåhävningar" när jag var i badrummet, jag djupandandes några få gånger och jag skippade helt att känna dåligt samvete för att jag tog det lugnt.
"Långsamt leder också någonstans" är en textrad ur låten "Långsamt" med Lisa Nilsson. Den texten beskriver så väl hur det känns i bland, "När ett steg fram kostar tre steg bak".
Medan jag satt i soffan med benen i högläge och vilade, var familjen på vårmarknad. De hade en fin stund tillsammans och kom hem glada med en superfin elev-tillverkad korg och en otroligt fin elev-stickad mössa.
Vilken fantastisk skola de är som låter eleverna utveckla sin kreativitet. Underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar