Hur märker jag att jag är starkare?

 Efter mitt förra blogginlägg "Vattenträning, rapport efter en termin"...

...funderade jag mer på hur jag själv, i vardagssituationer, märker att jag är starkare i kroppen.

På rak arm är det svårt att sitta här och bara komma på situationer. Men några saker märker jag har blivit lättare för mig.

Jag börjar i badhuset. När jag klev ur poolen efter sista träningen, var det inte lika tungt och skakigt som efter min allra första träning.  Den nya känslan var skön, men jag vet ju att det till stor del kan bero på dagsformen. 

Jag är tydligen väldigt känslig vad gäller väderomslag, stress och andra händelser. Det sätter igång processer i kroppen som jag ännu inte är fullt medveten om och det påverkar värken.

 Förmågan att lyfta benen utan att hjälpa till.  Ibland lägger jag upp ena benet på bordet och det andra i soffan när jag sitter framför tv:n.  Det är skönt att få upp benen högt  på kvällen, då det gör ont och spänner i vaderna. Från början fick jag själv hjälpa till med händerna för att kunna lyfta upp benet. Det behöver jag inte i dag. 

I duschen är en annan plats där jag har haft det svårt att stå upp en längre stund. Särskilt om jag samtidigt passar på att tvätta och balsamera in håret.  På senare tid har det varit betydligt lättare och jag stapplar inte ut ur duschen för att snabbt behöva slå mig ner på närmsta stol. I detta fall toalettstolen, för att vila innan jag kan fortsätta ut från badrummet. Idag kan jag utan problem ta mig längre sträckor utan att vila direkt efter duschen.

Gå med kryckor. Det blev ju för ett tag sedan allt svårare att gå tryggt med kryckor Jag kände mig osäker, stapplig och ihopkurad.  Idag tog jag kryckorna när jag skulle iväg på en aktivitet där "Rolle" rollator inte  fungerade.  Det gick riktigt bra även om jag blir rakare i ryggen när jag använder "Rolle". Jag klarade idag också att gå med en krycka då jag kom hem från aktiviteten och upptäckte att rådjuren dragit upp lite blommor ut rabatten som var tvungna att återplanteras. 

Nedan syns rådjuren under en raid i mina rabatter.

Mmm fågelmat är gott.

Så trots att vattenträningen bara skett under ca 8 veckor så har den gett stora fördelar för min fysiska och psykiska hälsa.

Vattenträning, rapport efter en termin

 

💧💧💧💧💧💧💧💧💧💧

Under hösten har jag haft förmånen att få träna i en varm pool, sk Vattenträning.

Vattenträning, är en skonsam träningsform för hela kroppen, som utförs i en varm pool. Man tränar styrka och kondition och alla som deltar, genomför träningen utefter sin egen förmåga och styrka.

Vid vattenträningen används ibland redskap såsom "Pool noodles" (korvnudlar), hantlar och frisbees. (Källa: https://vattenhuset.com/simkurser/vattentraning)

För mig har vattenträningen varit fruktsam både fysiskt och psykiskt.

 I vattnet blir jag, i det närmaste, viktlös och klarar av så mycket mer än om jag skulle delta i vanlig gymnastik, på land.

Vattenträningen är mycket mer skonsamt för mina knän som slipper bära tyngden av min kropp. Jag klarar av mycket mer i vattnet, som att hoppa och studsa eller cykla (sittande på en poolnoodle). 

Däremot är inte träningen helt smärtfri. Mina knän har en tendens att, rätt som det är, "låsa sig" både i och ovan vatten och det gör fruktansvärt ont. 

Min kiropraktor funderar på om orsaken till "låsningen" kan vara att bitar av en trasig menisk på något sätt hamnar i kläm. Jag behöver dock uppsöka någon doktor el dyl som kan undersöka det ordentligt, för att veta om teorin stämmer.

När jag för första gången klev i poolen, den där sensommarkvällen i augusti, var det en stel och mycket nervös Marie. Bara att visa mig bland folk, till råga på allt, utan kläder, var jobbigt att bara tänka på. Jag hade förberett mig genom att köpa heltäckande badkläder med mycket rysch och pysch framför magen, för att inte visa alltför mycket av min kropp för andra. 

När jag går (utanför hemmet), använder jag gånghjälpmedel. Så i augusti, vid första träningstillfället, hade jag kryckor som gångstöd. 

Ett riktigt vanskligt hjälpmedel skulle det visa sig. Jag hade tur att jag inte halkade  omkull där i badhuset, Det var halt, blött och läskigt, överallt.

 I omklädningsrummet, i duschrummet och i poolrummet.

Dessutom när jag efter första träningspasset, på skakiga ben, klev ur poolen var kryckorna inte det stöd jag önskat. 

Då förstod jag att  kryckor var alldeles för farliga, för mig, att använda som gånghjälpmedel.

Jag insåg där och då att Rolle (min rollator) behövde få följa med nästa gång. Hjulskydd införskaffades och Rolle och jag åkte  tillsammans till träningen efter den där första träningen.

Det allra första träningspasset gick  bra. Jag guppade visserligen runt i poolen som en kork, men jag klarade av att utföra de flesta övningarna. Hjälpligt! Det är otroligt svårt att hålla sig på botten med fötterna när man är en ovan vattentränare.

 Kroppen var trött efter träningen, det kändes att jag hade tränat.

Vecka  två ställdes träningen in, men vecka tre var det dags igen. 

Jag tyckte att det gick så bra förra gången så att jag tog i lite mer under passet. Visade sig vara en dum idé, för jag fick ta det superlugnt i fyra dagar efteråt. 

Jag har deltagit i 8 av 10 träningspass. 

I går, 26/10, var sista träningen för denna period. Jag märker att det har hänt saker med kroppen. Inte så att jag är smalare, men det var ju inte heller meningen med att träna. Jag är lite smidigare i kroppen. Musklerna är mjukare och jag känner mig något starkare.  

Jag är också modigare klädmässigt. Borta är alla sjok av tyg framför magen för nu tränar jag i bikini. 

Min kiropraktor, som  jag träffar var tredje vecka, tyckte då vi sågs på förmiddagen före sista vattenpasset, att jag var mycket "mjukare" i musklerna. Kroppen var inte lika "låst". Det kändes fint att höra. 

Träningspassen i vatten utförs till musik och så visar ledaren, från bassängkanten, vad vi ska göra i poolen. Vi övar bl a styrka och balans och så genomför vi olika övningar med frisbee, "korvnudlar" och hantlar. 

När vi jobbar med frisbee, så är en av övningarna: "rita siffror på poolväggen".

 Hur man gör det?  

Vi  håller oss i en reling som är fastskruvad i poolväggen, frisbeen håller man fast mot väggen, med båda fötterna. Själva övningen går ut på att man ska skriva  med fötterna/frisbeen,  på väggen. I vanliga fall har vi ritat en liggande åtta till alla refrängerna i Carolas "Främling". 

Sista gången, vid vattenträningen igår, fick vi istället skriva vi alla siffror från 1 - 10 under refrängerna. 

Det kändes lite i magen efter det. 

 Vid en annan övning  skulle vi "hoppa hopprep" med korvnudeln som rep. 

Ni vet hur en korvnudel ser ut va? 

Det är en ca 150 cm lång, 6 cm tjock flytstång i skumplast. Rakt igenom nudeln är ett hål borrat och man använder den ofta i poolen som flythjälpmedel. 

På bilden nedan syns korvnudlarna (gula, röda, gröna), i den svarta lådan i mitten på bilden.  Bilden, som är beskuren av mig, kommer från vattenhusets hemsida och visar en liten del av "min" vattenträningspool. (i framkant av bilden)

För att lyckas "hoppa hopprep" (läs korvnudel) och få den under fötterna  krävs det att man fattar korvnudeln ganska långt in mot mitten av den. Annars viker den sig uppåt och delen du vill hoppa över åker upp mot ytan.  Du behöver dessutom kunna böja dina knän rejält för att kunna hoppa över korvnudeln. 

Det där med att böja knäna är ingen hit för mig. De är så stela, eller var tidigare, för jag hade aldrig lyckats genomföra ett enda hopp över korvnudeln, under någon av de tidigare träningarna.

Tills nu.

Denna gången kunde jag för allra första gången klara av att hoppa över korvnudeln,  flera gånger till och med. 

Hantlarna vi använder är också gjorda av någon sorts flytmaterial. Man får ta i för att hålla dem under ytan. De finns i tre storlekar och jag använder de i mellanstorlek. Ju större hantlar desto svårare är de att få ner under ytan och desto mer styrka  krävs  för att hålla dem  kvar under vattnet. 

Med hantlarna tränar vi armmusklerna genom att bl a boxa i olika riktningar under vattnet  samt lyfter/sänker underarmarna under vattenytan. De används också när man hoppar och ser ut som ett X i kroppen, dvs armar uppåt och ben utåt, hantlar uppe i luften, sen ihop med benen och ner med hantlarna under ytan, parallellt med kroppen.

Vattenträning är en av de roligaste träningsformer jag någonsin deltagit i. Nu är det dessutom den enda träningsform som fungerar.

💧💧💧💧💧💧💧💧💧💧

Varmt vatten, mjuk träning, bra ledare och trevliga badkompisar gör verkligen susen för både kropp och knopp. 

Nästa vecka börjar en ny kursperiod med vattenträning. 

Samma tid, samma plats och samma ledare. 

Jag kommer att vara där!

Att leva med lipödem...

 ...det är inte lätt alla gånger. Men vem har det egentligen lätt igenom hela i livet. 

Alla går vi igenom faser där det kanske känns helt omöjligt att överleva.  

Många har svårigheter i sina liv. Det kan vara med hälsan, vänner, kärlek eller pengar.

Det är tufft någon gång för alla. Vi är alla människor, vare sig vi lever i slott eller koja.

Så vad gör jag när jag behöver muntras upp?

Jag försöker göra något som  jag tycker väldigt mycket om.

Jag lyssnar just nu på musik, gärna musik som jag upptäckt för flera år sedan.

På Spotify har jag skapat olika listor som jag växlar mellan. 

Jag har en -80 tals lista, en -90 tals lista, en lista med låtar från då och nu, en lista med lugna låtar, en träningslista, en lista med klassisk musik, en dansbandslista och så har jag en lista med min allra första kärlek.

BARRY MANILOW. 

(På Youtube bjöds vi fans nyligen på en Barrykonsert från 1980-talet. Barry är lite äldre idag, han fyller 80 år, 2023.)

Jag var runt 12-13 år gammal när jag föll för honom och hans musik har följt mig genom livet. Ibland på avstånd ibland riktigt nära.

Nu är jag i en period där han är mycket nära igen. Efter en jobbig sommar hittade jag tillbaka till honom. Så ljuvligt och så tryggt. Jag sjunger fortfarande med i texterna. Spelar musiken riktigt högt i köket och skrålar med. 

Maken, som faktiskt också gillar Barrys musik, även om han mer är en discokille (BeeGees och Staying alive), gav mig en riktigt fin julklapp förra året:

Ur den smakar kaffet ännu bättre.

Mmm... "Mentally dating Barry Manilow..."

💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖

Jag känner att det är viktigt att hitta något som gör att man orkar igenom det där jobbiga.  Det kan vara olika saker som gör att man orkar lite till.

All kärlek och omtanke till dig.

Vad ger dig kraft och gör dig lycklig?

När man förstår sambandet

Jag gillar fakta och försöker så gott jag förmår hitta belägg för mina egna teorier innan jag skriver i bloggen.  Jag försöker hela tiden vara så korrekt som möjligt, utan att för den saken skull hävda att allt jag skriver är fakta och det som är "sanningen", för alla. 

Jag har ju berättat i tidigare inlägg att jag tidigare ätit LCHF-inspirerad kost. Dvs jag har plockat bort pasta, potatis, ris, vitt mjöl, bröd och frukt ur kosten. Jag har ätit mer fett och mindre kolhydrater.

 Det var verkligen en befrielse att "få tillåtelse" att äta mat tillagad med grädde och smör. Det var okej att dricka 3% mjölk och äta ost. Jag höll mig mätt, länge. Storleken på kroppen minskade och jag kände mig för första gången i mitt liv som en lyckad människa. En som duger, för att jag gick ner i vikt. 

Sen, 2017, kom viktkatastrofen. 

Vikten ökade, lavinartat, trots att jag inte ändrat på kosten nämnvärt.

Vad i hela fridens dar är det som händer? Jag fattade absolut ingenting.

Självklart började jag i huvudet anklaga mig själv. Jag åt givetvis inte "rätt" mat. Jag fuskade säkert en himla massa och det var helt och hållet mitt eget fel att jag gick upp i vikt igen.

Jag ville helst gömma mig. 

Misslyckad, fet och dum.

Dessutom började jag att få värk i kroppen, lederna smärtade, jag fick allt svårare att gå. Jag saknade styrka i benen, jag kunde inte styra vart jag gick och jag kunde inte öka farten. Jag var på väg att ramla bara jag försökte gå. Benen var stabbiga, stumma, värkande och svullna. Att gå var som att  gå och släpa på ett par stockar. Sen knäartrosen, som med  den snabba viktökningen blev ännu sämre. Jag fick komma på kontroll på sjukhuset och vid röntgen såg de att ben låg mot ben i knäna. Inte konstigt att jag hade så ont.

Inte förrän nu har jag fattat orsaken till det som hände med vikten då. Jag har inte sett sambandet förrän nu  och inte fattat att det var lipödemet som vaknade till liv efter den fått en dos hormoner, 2017. 

När jag författade mitt förra blogginlägg; "Höst, kläder och hormoner"  slog det mig att det kunde finnas en orsak till att vikten ökade så katastrofalt, trots att jag fortfarande åt LCHF. 

En tanke dök upp: "Var det inte då som jag...?"

Så jag gjorde som jag brukar, googlade för att se om det jag tänkte på, kunde stämma. Jag  hamnade på den fantastiska hemsidan  Lymf Kalmarlän. En patientföreningen för personer drabbade av Lymf-, lipödem och Dercums sjukdom, 

Jag är själv medlem i en motsvarande länsföreningen, Lymf Stockholm.

Det är så häftigt med all den fantastiska kunskap och erfarenhet som finns runt om i landet. Så omtänksamt att människor lägger ner massor av egen tid för att driva hemsidor och föreningar för att kunna hjälpa andra. Jag "älskart" som Ernst skulle sagt. 

På Lymf kalmars hemsida  hittade jag svaret på det som jag undrade över. 

Så här skriver de:

 "Onödiga risker på grund av okunskap

Lipödem är ofta genetisk. Att ge p-piller och hormonspiraler till kvinnor med genetiska anlag för lipödem är rent förödande. Det kan utlösa eller förvärra sjukdomen helt i onödan. Hormonpreparat ges också som behandling vid rikliga menstruationer och t ex Endometrios.

Patienten får ingen information om att hormonpreparaten kan utlösa lipödem eller om hur sjukdomen yttrar sig."

År 2017 ordinerade min gynekolog mig en hormonspiral.  

 

Höst, kläder och hormoner

Hösten är kommen och ute klär sig naturen i de mest fantastiska färger. Luften är klar och frisk och solen värmer fortfarande lite. 

Inne har jag för första gången på flera år, orkat tvätta våra köksfönster. Det var en ljuvlig känsla trots att jag fick ont i ryggens muskler efteråt. Det är lite besvärligt, men det brukar ge sig efter insmörjning av Arnikaolja och en natts vila.

Efter fönstertvätten kom de vackra ny/gamla höstgardinerna upp. Jag har kombinerat gamla "sidogardiner" med en en ny kappa. På kappan syns min favoritfågel, rödhaken, omgiven av höstfärgade rönnlöv, rönnbär och lönnlöv.

När hösten kommer är det också dags att se över garderoben.

Sommarkläderna ska bytas ut mot lite varmare plagg.

Garderoben behöver verkligen fräschas upp och rensas. Fast jag drar mig lite för det, för det är ärligt talat inte den roligaste jag vet. Särskilt som jag vet att  jag behöver rensa bort kläder som jag vet inte passar i storlek längre. 

Tyvärr är det rätt mycket av de kläder jag köpte efter att ha tappat många kilon i vikt, som behöver rensas bort.  Jag använde mig av en metod som heter LCHF.

Jösses vad fin jag kände mig efter viktnedgången. Vilken bra metod, jag var alltid mätt och lugn i kroppen.  Det var skönt att hitta något som verkligen hjälpte min kropp att minska i vikt.  Men plötsligt avstannade viktnedgången och vikten vände uppåt igen. Jag fattade ingenting. Jag hade ju inte ändrat något i matintaget ändå rusade vikten uppåt.  Lipödemet växte som attan, men jag visste ju ännu inte att jag hade lipödem, utan trodde det var mitt fel att jag inte kunde hålla vikten. Något fel måste jag ju göra.

Nu "vet" jag orsaken till viktökningen, jag googlade nyss.  På Lymf Kalmar läns hemsida, kan man läsa:

"Att ge p-piller och hormonspiraler till kvinnor med genetiska anlag för lipödem är rent förödande. Det kan utlösa eller förvärra sjukdomen helt i onödan. Hormonpreparat ges också som behandling vid rikliga menstruationer och tex Endometrios."

Det var det som var orsaken till den oförklarliga viktökningen och försämringen i hälsan. Efter "hormonskjutsen" kunde jag inte längre röra mig som jag önskade. Jag ramlade, benen kändes som stockar och var rejält stabbiga. De lydde mig inte längre och jag fick börja använda kryckor för att ens våga mig ut. 

Så flickor. Håll koll på er gynekolog, så att denne inte skriver ut hormonpreparat i okunskap om att detta förvärrar Lipödemet. 

Kram

  

Att fungera i vardagen

 Det var ett tag sedan som jag orkade engagera mig i hushållssysslor. I alla fall de som är utöver att laga mat och städa litegrann runt diskbänken och i badrummet.

Idag hade jag kraft nog att göra något som jag inte gjort på flera år. 

Jag har tvättat våra köksfönster!

Det krävdes lite vila emellanåt, men det är okej. Långsamt leder också någonstans. 

Men nu är alla tre köksfönster, både ut- och insida, tvättade. Jag passade dessutom på att tvätta av snickerier, fönsterbrädor och lampor. Sen dammades också radio och ljuslyktor av.

Det känns skönt att vilja igen, det är lättare att leva då. 

Det är också skönt att orka göra annat än bara sitta still på en plats hela dagen. 

Så trots att dagarna blir mörkare ute, blir mina dagar ljusare... inne i mitt huvud.

Där bakom molnen skymtar jag solen.

Små små steg mot en större rörlighet

 

Jag känner mig friare sedan jag fick "Rolle" (min rollator).  Det är oerhört skönt att veta att jag har något att stödja mig på och som dessutom erbjuder mig en plats att sitta, när jag behöver det.  Det är skönt att kunna röra på mig  tryggt när jag önskar och att få en rollator ger mig en chans att börja gå ute igen. Det ger en känsla av frihet.

 Jag behöver komma igång att röra på mig generellt, jag menar inte att jag ska börja hårdträna.  Nu handlar det om att få in rörelse i vardagen. Det där som, den som är smärtfri, gör utan att denne ens tänker på det. 

Som att resa sig från en stol eller soffa eller kunna stå vid spisen och laga mat. Eller gå ut till brevlådan, plocka ur diskmaskinen eller gå upp på övervåningen. Allt rörelse som jag har dragit mig för då allt gjort ont. 

Jag har upptäckt att det är svårt att komma igång och röra på sig igen. Jag är så tung och otränad och jag får ondare än ont när jag provar. Jag har blivit rädd för smärta, tröskeln för rörelse blir hög. 

Den träning som är bäst för mig,  just nu, sker i vatten.  Fast där kan jag  ju inte befinna mig hela tiden, så jag försöker att göra fler vardagliga saker. 

Jag tränar, som jag beskrivit i fler andra inlägg på bloggen,  i varmt vatten en gång i veckan. I vattnet är jag tyngdlös och kan utföra träningsrörelserna utan att belasta mina leder alltför hårt.  

Det är skönt, men inte smärtfritt.  

Det gör ont när jag utför olika rörelser och det är framför allt knäna som är mitt stora problem.  De "fastnar", knakar och låser sig. 

Men ändå känner jag att träningen gör att jag blir mjukare i kroppen. På kvällen, direkt efter, träningen har jag ont och har svårt att röra mig inne utan kryckorna. Men dagen och veckan efter känns det ändå smidigare i kroppen, på något sätt. 

Jag tar små små steg framåt, mot en större rörlighet.