Att ändra ett livslångt ätbeteende

De senaste månaderna har jag börjat fundera över vad som krävs av mig för att min kropp och mage ska må bra. Detta efter att jag har märkt att min mage stundtals inte mår så bra. 

Det har gått upp för mig nu, att jag behöver tänka annorlunda som GBP opererad, när det gäller näringsintag.  

Jag vet ju lite som det där med tallriksmodellen. Sedan vet jag att kroppen behöver protein, kolhydrater, fett, frukt och fibrer. Vi behöver äta av alla delar av matcirkeln, eller kostcirkeln som den hette när jag gick i skolan. Under åren har det dock blivit så att jag kommit längre och längre ifrån det jag lärt mig om kost i skolan. 

Min bantarbakgrund

Många livsmedel har numera en "förbjudet"- skylt intill sig. Det har blivit så för mig när jag bantat mig igenom årtiondena. 

Under min tonårstid som inträffade under -80 talet så fanns det ett ideal hur man skulle se ut. Vi gympade med Susanne "Kniiip" Lanefelt,  vi tittade på smala, snygga och lyckade människor i tv serier på tv. Tjock var något man absolut inte skulle vara. Samhället såg ner på tjocka människor. 

Jag upplevde mig som tjock,  så  jag drack minimjölk  och undvek allt vad fett hette. Sen jympade jag med Lanefelt. (Vi hade både kassettbandet och instruktionsboken).  

På 90 talet var det Viktväktarna, Bantarsoppa och VLCD (Very Low Calorie Diet) som gällde. Soppan jag åt var var någon sorts  bantarsoppa, från nåt sjukhus eller vad det var. När inte den metoden lyckades åt jag pulverdieter såsom Nutrilett och Camebridgekuren.  Det smakade verkligen inte gott, inte hjälpte det heller. Jo för ett kort tag, sen när jag började äta igen efter att ha levt på svältkost så ökade vikten igen. Jag testade också  att banta med viktväktarna. Det var ett evinnerligt vägande och mätande. I längden orkar man inte det. 

2008, efter två barn fötts gjorde jag viktoperationen och när den inte hjälpte åt jag först Camebridgepulver och sedan åt jag enligt LCHF metoden (Low Calorie High Fat).  Jag gick ner massor i vikt med den senare metoden. 

Lycka! 

Sedan började jag helt plötsligt öka i vikt igen. Trots att jag åt som jag skulle. Lipödemet, med tillhörande viktökning hade antagligen triggats av en hormonförändring i kroppen,  fast det fattade ju inte jag. Jag visste ju inte att jag hade lipödem då.

Att ändra ett livslångt ätbeteende.

Det är svårt att förändra flera års sätt att tänka kring mat och förstå vad jag behöver näringsmässigt. Jag tror inte att det är många som innan veckans inköp av matvaror sätter sig ner och planerar för ett optimalt näringsintag, läser på förpackningarna, om hur mycket näring livsmedlet innehåller. Jag tittar mest på extrapriser, vad vi brukar äta och vad vi tycker om.

 När jag måste väga mat och beräkna kalorier så hamnar jag lätt tillbaka i ett bantartänk och önskan om att gå ner i vikt. - "nu är jag duktig som inte äter så mycket idag" eller "jag får inte äta det där för att..." Det är en balansgång . Jag är rädd att  misslyckas igen. Ryggsäcken från tidigare bantningsmisslyckanden bär jag alltid med mig.

Jag förstår att jag behöver äta mat som är lätt för kroppen att ta upp. Jag behöver också äta näringstät mat och koncentrera mig på att få i mig rätt mängd  protein, kolhydrat och fett. Detta med ett mag- tarmsystem som inte fungerar som hos det stora flertalet människor.  

Att söka stöd hos sjukvården.

Jag var till dietisten på lokala vårdcentralen i somras, eftersom jag ville ha stöd och hjälp med vad jag skulle äta. Till dietisten hade jag med mig en massa frågor. Jag ville ha stöd och råd och tips om:  -Vad jag skulle äta för att få i mig mest näring. -Fanns det färdiga recept att få? -Hade hen måltidsförslag på hur jag kunde komponera ihop de optimala måltiderna för mig? -Fanns det bra hemsidor speciellt för oss GBP opererade?

Jag gick därifrån med en A4, med lite information för nyopererade GBP patienter. Hen lämnade över det med en generad min och sa något i stil med. Du kan få den här, men jag antar att du redan har den kunskapen. 

 Jag blev så besviken. 

Jag klandrar INTE den dietist jag träffade. Det är ägarna till vårdcentralerna som drar upp riktlinjer och bestämmer vilken kunskap som ska finnas på vårdcentralen. Det är ägarna som är skyldiga att se till att deras medarbetare får ta del av den forskning som finns, de nya rönen, de nya riktlinjerna. Det är ägarna som ska se till att tid finns för att läsa på om varje patient innan besöket. Det är bara de som är ansvariga för att inte kunskap och rätt bemötande finns inom sjukvården, inte den enskilda medarbetaren.

Jag har varit opererad i över 10 år. Det är nu som jag kroppsligen börjar märka de näringsbrister som uppkommit för att jag har tömt kroppens lager av näringsämnen. Det är nu min kropp börjar uppvisa diffusa eller direkta symptom. Nu behöver jag ha stöd av en dietist. 

Jag märker själv att det har hänt något med mag-tarmkanalen. Jag tål inte all mat, kött är t ex oerhört svårsmält, gluten går inte alls och jag behöver lära mig att tugga maten noga och äta sakta. 

Jag har påbörjat projektet:  Lära Marie att äta igen.

Länk till livsmedelsverkets hemsida "Matcirkeln": https://www.livsmedelsverket.se/matvanor-halsa--miljo/kostrad/matcirkeln

Lagom är bäst

Det är ett riktigt bra uttryck det där:

 Lagom är bäst! 

Nedan chillar marsvinet Daisy...

Så vad är lagom då?  

Jag har ingen aning. Det beror på vem som gör något, eller vad man gör.

Jag håller på att lära mig vad som är lagom för mig,  just nu.  I alla fall vad som gäller för att lära sig vad kroppen klarar av. Det är supersvårt.  För i huvudet är jag som en tjugoåring i kroppen. Det är bara att köra på, för det ordnar sig.... 

...kroppen håller inte med. Så nu måste jag ta reda på vad som är min gräns.

Det är till viss del Lipödemet som tvingar mig att ta reda på var gränsen går.  Det är en vansklig grej ska du veta. Vissa dagar klarar kroppen det mesta, andra dagar klarar den ingenting.

Som när jag tror att jag kan köra ett stenhårt träningspass (Hahaha det låter det. "Stenhårt pass", tillåt mig att asgarva)

För några dagar sedan skrev jag ju om min dråpliga vattenträning, den där då baddräkten levde sitt eget liv.   

Det var en kanonbra session. Jag kände mig stark och körde på av bara den. När jag väl hade fått ordning på baddräkten vill säga. Vid varje övning pressade jag mig att köra fortare, ta i mer och göra fler repetitioner. Det var som i gamla tider. När jag och bästisen Ann körde vattenträning med Korpen I Bergviks gamla pool.  

Jösses så kul det var! 

Åter till nutiden. Jag kände mig stark när jag lämnade poolen. Vilken skillnad mot mitt första träningstillfälle när jag knappt tog mig ut poolen.

Dagen efter var jag helt körd. Klart att jag känner mig lite off en dag, tänkte jag. Jag har ju tränat. 

Jag kände mig helt sänkt i fyra(!) dagar efter vattenträningen. Så sänkt att jag fick ta tupplurar mitt på dagen och gick som i en dimma. 

Det var först på söndagen som jag vaknade till och började känna mig som en människa igen.  Men vad i hela friden hände? Så hårt tog jag faktiskt inte i under övningarna. Men, det gällde "gamla" jag. Nya jag klarade bevisligen inte alls av ansträngningen. 

Så vid nästa träning tog jag det betydligt lugnare och har mått bra i veckan som gått.

I morgon är det dags för träning igen. 

Jag ser fram emot det.

Ps:  jag har beställt och erhållit ett par andra byxor till tankinin. Tänkte testa dem i morgon. 

Hoppas de sitter på bättre så jag slipper jaga dem...

Min magsäcksoperation i korta drag.

Bild från 1177.se "Fetmaoperationer"

På bilden från 1177.se, här ovan, ser du hur mag-tarmsystemet ser ut. Det vänstra är en normal mage och tarm där hela magsäcken är med och bearbetar maten. Det högra är en GBP opererad mage. Där ser du hur större delen av magsäcken och första delen av tunntarmen är bortkopplad.

 Före operationen

Jag gjorde operationen på Ersta sjukhus, Stockholm. Innan jag skulle göra min GBP-operation (2008) fick jag information, av den läkare som skulle operera mig.  Han berättade bl a om  vilka vitaminer jag skulle ta,  livslångt efter operationen.   Jag fick veta att  jag skulle behöva ta blodprover varje år och att det var vårdcentralen som skulle ansvara för eftervården. 

Jag  fick också besöka dietisten på Ersta, där vi pratade om kosthållning och den dieten som måste hållas närmast efter operationen. Först flytande kost, sedan med puréform och sakta gå över till mat i mer fast form. 

Operation och hemgång

Operationen gjordes på en onsdag och när jag vaknade efter operationen mådde jag inte bra. De två tjejerna som opererades före mig var betydligt piggare. På fredagen stänges min avdelning och vi fick åka hem. Jag var i riktigt dåligt skick, trots det skickades jag hem.

Väl hemma sov jag hela tiden och väcktes av maken med jämna mellanrum för att äta mina soppor. Jag minns att jag kom ut i köket för att prata med maken och dotra  och känner då att någonting spricker i magen. Det kändes som när man öppnar upp ett blixtlås. Efteråt har jag fått veta att det var den gamla magsäcken som sprack.  Det gjorde fasansfullt ont. 

En ambulans tillkallades och jag åkte in till Södertälje sjukhus akutmottagning. På akuten fick jag så mycket smärtstillande att de inte vågade ge mig mer. Smärtstillningen hjälpte i princip bara kort stund innan smärtan ökade till orkanstyrka igen. Efter att ha tillbringat en tid på akuten berättade de att de inte ville operera mig där. Sent på kvällen skickades jag därför i ambulans upp till Ersta sjukhus, där jag fick ligga och vänta på att det skulle bli morgon. Min läkare fanns ingenstans. I stället kom en annan mycket trevlig läkare. Han lovade mig att jag inte skulle dö, då jag var ledsen och grät av dödsångest.

På lördagsmorgonen opererades jag igen och sedan följde en vecka med dränage ur bukhålan där innehållet i den gamla magsäcken läckt ut och skapat oreda , intensivvård, dropp, massiv antibiotika behandling och panikångest.

Efter operationen

Jag tillhörde ju den kategorin som inte gick ner ett enda gram efter operationen. Nu vet jag att det berodde på att jag inte överåt mat eller hade ett ätbeteende som ger övervikt. Det är ju lipödemet som ger övervikten, inte att jag åt för mycket.

När jag träffade dietisten, vid uppföljningen kort efter operationen, förhörde hon sig noga om min kosthållning. Jag hade inte gått ner ett enda gram i vikt. Jag minns att jag kände mig skuldbelagd att det var mitt fel att operationen inte gav någon viktnedgång. Jag följde alla listor och uppmaningar om vad, hur mycket och när jag skulle äta. Jag var verkligen en mönsterpatient. Det kändes som om de inte trodde på mig när jag berättade vad och hur jag åt och hur mina motionsvanor såg ut. 

Jag kände mig såpass misstrodd och misslyckad  att jag vägrade besöka dietisten på den uppföljningen som erbjöds fem år efter operationen. 

Från Ersta fick jag recept på vilka vitaminer och kosttillskott jag skulle äta resten av livet. De recepten har jag förnyat hos vårdcentralen varje gång de tagit slut. 

Nedan ser du vilka vitaminer jag äter dagligen:

Receptbelagda vitaminer: Kalcipos-D 500mg/400 IE (2/dag),  Vitamin B-12 1mg (1/dag). 

 Kosttillskott: Mitt val kvinna 1/dag

I dagarna har jag upptäckt att rekommendationerna har ändrats. Jag äter den allra minsta dosen som rekommenderas av D-vitaminet t ex. Med en kropp som inte tar upp mediciner lika bra som förr, kan man undra om det räcker. Dessutom har det utvecklats vitaminpreparat som är gjorda speciellt för personer som gjort en GBP operation.  Ingen från sjukvården har upplyst mig om det utan man har slentrianmässigt förnyat receptordinationen från 2008.

På jakt efter information om uppföljning för långtidsopererade 5 år+

Jag har levt som vanligt efter min misslyckade viktoperation. Jag har ätit mina vitaminer, ibland har jag varit till VC för blodprov. Vilka prover som tagits och vad de visat har jag inte haft kunskap om.  Eftervården har väl inte fungerat optimalt, då varken jag eller de läkare jag besökt innehar den kunskap som krävs för att se till att jag får i mig den näring som krävs för att må bra. 

Jag upplever att det är inte många inom sjukvården är kunniga om hur en GBP opererad kropp fungerar. Jag inser att  jag  är ansvarig för att inhämta kunskap och information om långtidsuppföljningen.

"Dr Google" har i alla fall varit mycket behjälplig. Jag vände mig till Dr Google  efter att jag pratat med Ersta sjukhus för att få hjälp med att reda upp hur jag skulle äta för att få i mig alla näringsämnen jag behövde för att må bra, vilka blodprover som skulle tas, hur de skulle tolkas... Jag fick prata med en person som inte hade en aning, denne visste inte till vem jag skulle vända mig för att få svar och rådet var att byta vårdcentral om jag inte var nöjd med den jag har idag. 

Dr Google och jag hittar information

Jag har hittat flera hemsidor med information om kost, näring, näringsbrister och rekommenderad uppföljning efter bariatrisk kirurgi.  De jag hämtat information från är:

-SOREG: Scandinavian Obesity Surgery Registry. Det är en hemsida där jag hittade en pdf-fil som heter:"Nordiska riktlinjer för monitorering och supplementering med vitaminer/mineraler samt uppföljning efter obesitaskirurgi". https://www.ucr.uu.se/soreg/

-Dietisternas riksförbund: som beskriver det mesta kring kosten. T ex näringsupptag, hur mycket av protein, fett, kolhydrat jag ska äta. https://drf.nu

-Svensk förening för metabol- och obesitaskirurgi (SFOK):  beskriver långtidsuppföljning av GBP opererade. T ex vilka blodprover som ska tas samt vilka tolkningsproblem av provsvaren som kan uppstå. De beskriver också varför näringsupptaget och vitaminupptaget i kroppen påverkas efter en operation. https://sfok.se/uppfoljning-efter-fetmakirurgi/

-Modifast. Där finns information om: -Viktnedgång efter viktoperation, -Vilka livsmedel ska man välja? -Kost efter operationen, -Hur ofta ska man äta? samt Tillskott efter GBP och Gastric Sleeve (den senare är också en viktoperation). https://www.modifast.se/sv/info/viktoperation.html

Där fick jag också veta mer om  ett, för mig, nytt tillskott. Ett  Allt-i-ett preparat med mineraler och vitaminer för opererade som heter: 

MedMade Bariatric Surgery Suppliments- allt i ett.  "En vitamineraltablett (FSMP-Livsmedel för speciella medicinska ändamål) som är anpassad specifikt för personer som genomgått en fetmaoperation  (bl a GBP) innehåller alla de vitaminer och mineraler som behövs efter en operation utefter de Nordiska riktlinjerna. Produkten innehåller också den rekommenderade formen av järn och kalcium för bästa upptag av dessa mineraler."  https://www.modifast.se/sv/info/tillskott-efter-gastric-bypass-och-gastric-sleeve.html

Allt sker när det är dags

Jag tror att saker och ting sker av en anledning. Vi möter nya personer, livet förändras på olika sätt, människor dör eller försvinner ur vårt liv. Andra människor tillkommer till bekantskapskretsen.

Jag tror också att det som ska ske, sker när det är dags, när vi är redo, när vi har förmågan att ta emot och möta det som sker. 

Kanske behöver vi gå igenom det jobbiga för att vi ska kunna uppskatta andra saker. Kanske lära oss leva på ett annat sätt. 

Som det här med vattenträningen. Att få möjlighet att komma i vatten och träna har förändrat mitt liv. Jag har pratat om att göra det en längre tid, men nu är jag på den plats i livet där jag verkligen kan uppskatta träningen. 

Det har varit tufft att acceptera att jag inte längre fungerar kroppsligt. En sorg, frustration, ilska och acceptans. Jag har verkligen tvingats att acceptera.

Jag har varit så nere när sak efter sak slutade att fungera. Jag kände att jag inte kunde göra någonting längre, jag ville inte heller. Kroppen gav upp, sinnet gav upp och jag gav upp.

Men så träffade jag lymfterapeuten, fick en knuff i rätt riktning och tog tag i att boka tid för träningen. 

Helt säker på att jag är på rätt plats för träningen är jag också. 

Det första jag ser när jag kommer in till poolen är väggarna med de fantastiska väggmålningarna som Terho Niskanen gjort.

Terho Niskanen  motivlackade farsans lastbilssläp, på den tiden farsan jobbade för Ahréns åkeri.  

När jag sedan ser tjejen som leder träningen så har hon en par fotbolls(?) shorts på sig. 

Ett namn på shortsen sticker ut lite extra.

Vilket?

"Ahréns åkeri"

Tack pappa för hälsningen och att du bekräftade att det är rätt.

JAG ÄLSKAR DIG! 

Vattenträning pass två och nytt badmode

I det här inlägget tänkte jag beskriva mitt andra pass på vattenträningen.  Egentligen skulle det vara det tredje passet, men eftersom pass no 2 ställdes in blev detta mitt andra pass. 

Jag hade hunnit få ännu en baddräkt levererad, en sk tankini. Vid provningen hemma satt den som en smäck. Bra att ha två baddräkter som funkar, tänkte jag, och beslutade att jag skulle inviga denna (se nedan) på min andra session i poolen.

Denna gång tänkte jag inte vara på plats i så himla god tid som förra gången,  men ändå såpass tidig att jag kunde få en plats längst fram i poolen. För där är det djupast.

Jag hade förberett mig noga inför detta pass, först genom att ha införskaffat hjulskydd till Rolle, så att han kunde få komma med in till poolområdet. Sen hade jag ordnat med korg så att jag kunde få med handduken och lite annat in till poolside.

Det var verkligen bra att ha Rolle. Jag kunde sitta ner medan jag väntade på att vi skulle börja och det var tryggt. 

Tankinin som passade så bra hemma var verkligen en pärs att få på när jag var nyduschad. Jag funderade ett tag på om jag överhuvudtaget skulle kunna använda armarna under passet, eftersom de var snyggt låsta i ett fast grepp av tankinin. Efter mycket pillande och lirkande lyckades jag tillslut få ner överdelen över kroppen. 

Lite stressad hade jag hunnit bli, då mina badkompisar redan hade hunnit ut till poolen. Vad var klockan egentligen? Var jag sen? 

Det var ingen fara, jag hade tid tillgodo när jag kom ut till poolen. Gruppen före (barnen) höll på att öva på att hoppa från kanten så jag stod  snällt och väntade tills de hoppade i så  jag kunde ta mig förbi. De skulle se ut om tanten rammade dem med rollatorn bara för att komma fram fortare. Iofs hade de kommit i snabbt, men det var kanske inte det som var grejen med badkursen. Att komma i poolen snabbt, menar jag. 

När det var vår tur att bada fick jag fin hjälp av mina badkompisar med att hämta alla attiraljer vi behövde för att träna i poolen. 

Sen var det dags att kliva i vattnet. Eftersom ledaren behövde byta om och äta innan vårt pass kunde vi flyta runt i vattnet och bara vara. 

Tankinin kändes fin på... tills vi började träningspasset.  

Jag kan väl säga att när den var torr,  så satt tankinin som en smäck. I vatten började brallorna svaja lite kan man säga. Jösses, jag visste inte att badkläder kunde töja på sig när de blev blöta. Fast de heter ju badetöj på danska, så jag borde ha anat det. 

I vattnet märker jag alltså att brallorna var på väg neråt och överdelen på väg uppåt. Panik!   Jag hade fullt sjå att hålla alla delar på plats samtidigt som jag försökte se oberörd ut och utföra alla rörelserna som ledaren visade oss. 

Men det hände mycket både i huvudet  och under vattenytan kan jag säga.

 Rackarns badetöj att leva sitt eget liv. 😂

Hur i hela friden skulle jag lösa detta? Tänk om de som stod längre bak helt plötsligt skulle se ett par tankinitrosor flyta förbi...😳😆

Nepp, det blir till att försöka fånga upp överdelen och stoppa ner den i brallorna. 

Sagt och gjort. Jag fick tag i överdelen och började möla ner den innanför byxorna. NER med den bara.

Sen drog jag ut tyget, på undersidan av brallorna, ner över låren, om du fattar?! 

Badmode när den är som  snyggast, en ny trend kanske?!

Kom ihåg var ni läste det först.

Resten av passet gick faktiskt bra, tankinin höll sig på plats. Nödlösningen fungerade. Sen är jag glad att minnet fungerade eftersom jag hann ordna till klädseln innan jag klev upp ur poolen. 

Uppgift: vattenträning

 Vid mitt första besök hos min nya lymfterapeut fick jag en uppgift att utföra till nästa gång vi skulle ses, ca 6 veckor efter första besöket. 

 Hon ville att jag skulle försöka komma ner i vatten en gång i veckan. Kanske kunde jag delta i vattenträning eller bara vara i vatten i något badhus.

Jag har själv haft den tanken länge. Men inte förmått mig att göra något åt det. Nu var det som om att tiden var redo. Jag var redo. 

När jag kom hem gick jag in på nätet och letade upp några badanläggningar placerade inom ett rimligt avstånd från hemmet. Jag hittade ett  mindre ställe där vattenträningen skulle starta i slutet av augusti.

Jag bokade ingenting direkt, det fanns 6 platser kvar.  Två veckor senare tog jag mig i kragen och bokade en av de tio platser som erbjöds. 

Tio gånger med träning i varm bassäng, en gång i veckan. Det kan jag nog fixa. Inga måsten, bara lugn och skön vattenlek, tänkte jag tills det slog mig!

Har jag en baddräkt som passar? 

Jag har visserligen en som har varit alldeles perfekt vid tidigare badsessioner, men det var åtskilliga kilon sedan jag hade den på mig.

 Visst, jag vet att baddräkter tillverkas i stretchmaterial.  Men det vill ju till att den räcker till över bysten om man växt till sig i storlek över magen. Det skulle se ut om "tjejerna" helt plötsligt poppade upp till ytan mitt i studsandet under vattenträningen. 

Jag kastade mig över datorn igen och beställde några  baddräkter att prova, från två olika firmor. Dagen innan kursen startade levererades ett paket från en av firmorna. Innehåll: 3 olika baddräkter och tänka sig, en av dem passade.  Puh, jag hade en baddräkt som jag kände mig trygg i. 

Fy vad jobbigt jag tycker att det är att åka till ett ställe som jag inte har en aning om hur det ser ut. Jag vill ha full koll innan jag besöker ett nytt ställe. Så jag googlade och kollade på en massa bilder på nätet bl a hur poolen såg ut. De hade bra information på "Vatttenhusets" hemsida också.

 När man är stor och tung tänker man på ett litet annorlunda sätt än andra som passar in i samhällets storleksnorm. I alla fall jag. Så min allra första fråga var:

*Finns det sittplatser som håller för min tyngd? 

Sen kom andra frågor som:

*Hur ser duscharna ut?

*Var är toaletterna placerade?

*Kan jag komma i och ut poolen via trappa eller är det stege?

Sen kom tankarna på att jag ska klä av mig naken och duscha för ett gäng okända människor OCH kränga på mig en baddräkt när kroppen är blöt och baddräkten tight. Jag såg framför mig hur baddräkten skulle fastna halvvägs upp, snurra sig 47 varv och trassla. (inget av det hände)

Mycket jobbiga tankar var det i alla fall att brottas med. 

Jag tänkte att jag skulle vara på plats i god tid innan det var dags. Så en dryg timme innan det var badtime stod jag i dörren till omklädningsrummet. Ett gäng mycket små förmågor tillsammans med deras mammor huserade i både omklädningsrum och dusch. Barn tittar och är nyfikna. Riktigt tufft för självkänslan när de kommenterade min storlek.  Bara att bita i hop.

Jag använde mig av kryckorna i omklädningsrum, till duschen och till poolen. Ingen hit, men jag visste inte om jag fick ta in "Rolle" i lokalerna. Det var läskigt mycket vatten på golvet i både duschrum och vid poolområdet. Det gällde att vara försiktig så att inte kryckorna skulle fara iväg.  Det var läskigt halt och jag hade ingen som helst lust att hamna på golvet.

Allt gick bra, jag kom fram till poolen iklädd baddräkt och med alla ben och armar i behåll. Sen fick jag  att jag fick hjärnsläpp och lämnade kryckorna en poollängd bort från där man klev i och ur. Jag kan säga att jag hade behövt dem när jag klev ur poolen. 

I poolen "boppade " jag runt som en badboll i vattnet. Jösses så svårt det var att hålla sig på rätt köl, sen skulle jag ju hålla på med en massa rörelser samtidigt. 

Skönt var det i alla fall att göra något i vatten och det gick ganska bra. 

Tills jag skulle ur poolen igen. 

Jösses så tungt det var att gå från nästan viktlös till val...

Lite träningsvärk hade jag dagen efter, men jag kände mig ändå på något sätt smidigare i kroppen.

Såg redan fram emot nästa gång...

... som tyvärr blev inställd pga sjukdom hos instruktören...

Ny lymfterapeut och att lära sig den hårda vägen.

Jag var tvungen att leta reda på en ny lymfterapeut för utskrivning av kompression, eftersom min "gamla"  meddelade mig att hon skulle gå i pension, sist jag besökte henne. Hon var lokaliserad i Västerhaninge som inte direkt ligger nästgårds.

OBS ironi --> Det är verkligen fantastiskt att vi som bor i de södra länsdelarna har möjlighet att söka vård i närområdet. Tack Region Stockholm för att ni lagt ner och flyttat vården från oss och förlagt dem i de norra och östra länsdelarna. Verkligen. Det är så fantastisk att lägga en halv dag i restid för ett vårdbesök som tar allt från 10 minuter till en timma. 

Valfrihet när den är som bäst! 

Kul för norra länsdelarna och centrala Stockholm att de har en läkar/ speciallist mottagning i varje kvarter. Grattis till dem. 

 Fast de missar ju att det är så fantastiskt att få resa runt i hela länet för att få vård. Billigt är det också eftersom jag behöver få skjuts till och från besöket. Dieselpriserna är ju så låga. <-- slut på ironin. 

Jag är i alla fall nöjd med att den nya  lymfterapeuten har mottagning på närmre håll. Det är en väsentlig skillnad  på tidsåtgången vid varje besök om man jämför tidsåtgången för besök vid den nya mottagningen (under 2h) och den gamle mottagningen (4 h). Dessutom kan jag ta mig till den nya mottagningen själv om inte maken kan skjutsa. För det är lättare att få parkering nära vilket är bra eftersom jag har svårt att gå längre sträckor.

I början på augusti var jag på mitt första besök hos lymfterapeuten och det kändes som en bra personkemi.  Under besöket var jag verkligen inte i mitt esse. Man kan undra vilket intryck jag gjorde, egentligen. Jag var ledsen, uppgiven och nedstämd,  det värkte i varenda liten del i kroppen. Ute var det dessutom väldigt varmt och med kompressionen på var det "aningen" svettigt. 

Jag valde att använda kryckor när jag skulle åka till besöket. Det kändes kymigt att använda mig av min nye vän "Rolle".  Att inte ta med Rolle visade sig att vara ett stort misstag.  

Då jag, efter fullgjort besök,  kom ut från mottagningen var maken inte klar med veckohandlingen. Den utfördes på Ica Maxi, beläget i köpladan bredvid. Jag tänkte att det var en baggis att gå till honom istället för att stanna vid Hälsan Vasa och vänta. 

BIG misstake!

Jag  började knata, glad i hågen, mot Ica maxi och parkeringen vid Maxi, där bilen var parkerad.  En relativt kort promenad på ca 300 meter... 

...eller inte ... jösses vad långt det var att gå. Det var varmt, jag hade ont och det fanns ingenstans att sitta ner och vila på vägen. Jag kan säga att jag ångrade mig 100 ggr under vägen.

Lärdom:  kryckor är bra, men nu är det dags att svälja stoltheten och acceptera att jag behöver Rolle varje gång  jag ska iväg på äventyr. 

"ROLLE" 

... är döpt efter min pappa. 

Rolle är, liksom pappa var, en stadig, trygg och pålitlig kille som osjälviskt och alltid erbjuder ett gediget stöd. Rolle ger både trygghet och sittplats. Han är en gentleman som bär väskor och allt annat jag behöver ta med mig.  Han finns där i vått och torrt.  

Rolle, en kille att lita /läs luta sig/ på!

Ps. När jag träffade Rolle hette han Carl-Oskar.

Ovan har Rolle utrustats med en gammal korg från min mormor och morfars gamla frysbox.  Eftersom Rolle är förstärkt och extra bred behövdes en bredare (gärna gratis) korg. 

Med återbruket av korgen sparade jag drygt 250 kr.

Gratis är gott, som en av mina arbetskollegor brukade säga när han lät sig väl smaka av mitt nyss inköpta godis...

💖 Var rädd om dig och dina medmänniskor. 💖

När kropp och knopp säger ifrån...

...då kan man inte göra annat än att lyssna. Lyssna och lyssna föresten,  jag hade helst sluppit det.  Den här gången tvingades jag dock att lyssna efter att ha ignorerat alla tidigare varningssignaler. 

Lusten att göra saker försvann, orken likaså.  Huvudet började fungera i slowmotion, ungefär på samma sätt som när man glömde ställa om hastigheten på skivspelaren vid byte från LP till EP/singel.  (ni som är lite äldre fattar)... 

Ingenting var roligt längre. 

Hjärnan hjälpte ju inte till den heller, den  började radera saker jag behöver för att fungera i det vardagliga livet. 

Minnesbanken för ord t ex, den var plötsligt, och är fortfarande, fläckvis tom. Det är som om nån tagit sig in i min hjärna och stulit ord. Ja inte alla ord, men endel.  Jag kan mitt i en mening plötsligt inse att jag helt inte kommer att kunna avsluta meningen, då jag inte minns namnet på det jag pratar om. 

Att kunna formulera meningar och veta vad saker heter är rätt viktigt för att kunna göra sig förstådd. Ta sen frustrationen när man inser att man inte minns vad saker heter. Ett tag kunde jag för mitt liv inte komma ihåg namnet på butiken JYSK. Jag såg för mitt inre öga var den låg, hur loggan såg ut, men där namnet stod, där var det tomt. Kul värre att försöka googla fram hemsidan då för att leta efter en produkt. Jag löste det genom att googla på "butiker moraberg Södertälje" Då fick jag fram en lista och kunde plocka fram rätt butik. Detta hände flera gånger. Riktigt irriterande. 

Eller när jag skulle berätta att det var dags att ta ut den torra tvätten ur torktumlaren. Mitt i meningen så upptäcker jag att hyllan, där min hjärna vanligtvis förvarade ordet "torktumlare", är tom! 

Ordet torktumlare är borta, puts väck. Men tjena liksom. Jag är helt blank i pallet och börjar panikslaget söka efter ett ersättningsord. Tomt där med. 

I desperation höjer jag rösten och börjar beskriva vart torktumlaren är belägen, i huset: -"Vad heter det, den där som står uppepå tvättmaskinen, den är vit"...  Detta väser jag argt till maken medan jag förgäves letar i minnesbanken. 

Tur att jag har en så förstående make. Han blir inte arg på mig när jag blir arg på honom för att jag inte minns vad saker heter.

Det har varit en tung sommar. 

Kroppen har varit fylld med smärta men också så svullen att jag inte känt igen mig själv.  Huvudet har varit tungt och tomt. Energin har varit så begränsad att den bara räckt till att orka vara vaken. Jag har gått i en smärtdimma, där allting blir en kamp. 

Det tar på sinnet. Det tar på humöret och en känsla av hopplöshet sprider sig. 

Det har varit oerhört tufft. En helt ny verklighet. Ett helt nytt normalläge.

Det är en svår balansgång att inte ta i för mycket och ramla över gränsen för vad jag numera klarar av. Gång på gång har jag tagit i för mycket och trillat över kanten.  Då är det bara att bromsa och vila, för att försöka ladda upp mina sega batterier. Ibland tar det flera dagar innan jag är tillbaka i mitt nya normalläge.

Det är svårt att veta var gränsen, för vad jag orkar, går numera.  Jag är van vid  att det bara är att gasa på, som jag gjort i hela mitt liv. Nu märker jag att batteriet dräneras fort, som ett gammalt mobiltelefonbatteri. Orken försvinner i raketfart, men uppladdningen tar riktigt lång tid. Inte bara en dag, tyvärr. 

Min senaste miss (berättar i ett annat inlägg vad jag gjorde) där jag gick över gränsen för vad jag orkar numera, var i onsdags. Så torsdag, fredag och lördag gick åt för återhämtning. Först igår söndag kände jag mig som mig själv igen dvs var tillbaka i mitt nya normalläge.   

Fy så jobbigt det är när kropp och knopp säger ifrån. 

Jag är väldigt glad över att jag har min familj, där make och barn gjort allt för att jag ändå ska kunna delta, på mina villkor, i familjelivet under sommaren.

Var rädda om er. 

Långvarig stress och "måsten"

Jag lyssnade på en föreläsare för ett tag sedan som pratade om långvarig stress. och hur det kan påverka kroppen.  Det var otroligt intressant att höra hennes teorier. 

Stress är, enligt min mening, en otroligt komplex sak. Stress kan vara riktigt bra, som när jag är sen iväg till en bokad tid och i skyndar mig lite extra för att hinna. 

Men det finns ju en inre stress också. En rackare som i mitt fall har smugit sig på och påverkat mig negativt. Det utan att jag ens har förstått att jag är stressad.

"Måste" skapar stress hos mig, dvs saker som jag måste göra. Det fåniga är att jag på senare tid upptäckt att jag skapar "måsten" av sådant som inte ens är ett måste.

Jag har känt en längre tid att jag är "känslig" för stress, att jag inte längre klarar av att ha många bollar i luften. 

Jag har också märka att jag har svårt att inte stressa över saker.  Det är svårt att stänga av stressen. Den finns där hela tiden och nu är det inte längre  att jag kan koppla på ett tillfälligt stresspåslag för att klara av något som måste göras nu.  "Måste" orsakar stress.

Av den anledningen har jag känt att jag behöver minska på mina "måsten" och därav tystnaden här. 

Jag hoppas att jag kan upprätthålla en bättre balans nu. 

Tack för att du läser. 

Var rädd om dig! 

Kram och ha en fin valdag.